The HAROLD B. LEE LIBRARY

Gift of

Barry Jacobs

BRIGHAM YOUNG UNIVERSITY

1 FÖRBUND MED DÖDEN.

I FÖRBUND MED DÖDEN.

NOVELL

AF

KARL A. TAYAST8TJERNA.

_^s:

STOCKHOLM.

ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

AU rätt till öfccrsaffning förbehållen.

STOCKHOLM. Alb. Bonniers boktryckeri 1893.

HAROLD B. LEE LIBRARY

BRIGIiAM YOUMG TJNIVERSITY

PROVO, UTAH

i;

— ön sjuk själ i en sjuk kropp, — eu sjuk själ i en sjuk kropp! Ångarns skof- lar slå obarmhärtigt takten till den gamla visan och sätta en utdragen tonvikt på sjuk: en sjuk själ i en sjuk kropp, en sjuk själ ... o. s. v. om från början igen. Det är länge sedan den oslippliga devisen upphört att skrämma honom, nu- mera icke ens oroar den honom, den bara plågar. Den har blifvit grundtonen och innehållet i hans lif. Den har börjat klinga i hans öron en gång för flera år sedan hemma i norden, den har tilltagit i styrka ju mera ansträngdt hans arbete blef att förjaga den, den har aftagit under omsorgsfullt hälsopedanteri på läkarordi-

2 —

nation, för att åter taga vid med dubbel ihärdighet, när näringsbekymren tvungo lionom att intaga sin öfvergifna plats vid kontorspulpeten i banken. Den har hållit honom i sjuklig spänning under hans lifs raiddagstinnnar, den har fördärfvat hans husliga lycka för honom, den har gjort hans unga hustru till ett rådlöst ofPer för en sjuklings nycker och honom själf till en hjälplös slaf af. hälsovårdsläran och läkarne.

Förliden höst lämnade han ändtligen hals öfver hufvud hem och ämbete och hustru och barn och flydde söderut undan sitt lifs plågsamma motto till hälsoorterna i Alperna. Det följde med honom. Han tillbragte en dyster, ensam vinter i kamp med det oslippliga, det ekade mot honom ur själfva tystnaden i högalperna och trängde sig på honom ur slamret af ser- visen vid table d'h6ten. Men när våren kom och snöskreden gledo dånande utför sina gamla vägar i klyftorna, då tog den gamla visan också vid med en så våldsam takt, att läkaren rådvill ordinerade di- straktion och ombyte af luft.

— 3 —

Det var då han beslöt sig för sin rundresa i Italien. Ett sista förtvifiadt försök att skingra sitt dystra medvetande.

Bland de döda kulturernas grafstoder i Italiens vår gjorde han ändtligen pak- tum med sin förföljare. Lifvets fege slaf, som jagade undan dödens röst inom sig, fick ändtligen förtviflans raska mod och vågade se sin obarmhärtige plågoande i ansiktet. Under långa, sömnlösa järnvägs- resor, när vagnarnas rassel oaf brutet läste hans dödsdom för honom, föll det honom ändtligen in att han stod inför något oundvikligt. Han började öfverväga sin dom, försona sig med den, skärskåda sin fruktansvärde plågoande med fatalistens lugn, granska döden utan fruktan och utan hat, och se, — med en tyst, inre förvåning fann han honom långt mindre förskräcklig än hälsovårdsläran. Den en- samme, uttröttade flyktingen undan det oundvikliga fick ändtligen den öfverlägsna martyrfattning, som bryter udden af själfva döden. Han lossade frivilligt det ena bandet efter det andra, som höll ho- nom bunden vid ett värdelöst lif, och för

— 4 —

hvarje band som lossade kände han sig större, starkare och frimodigare.

När bekantskapen med döden en gång var gjord, var första steget till vänskap med honom taget. I stället för en plågo- ande ocb förföljare, blef dödstanken hans stundliga, förtroliga sällskap. De togo in tillsammans på dystra tredje klassens 'hotell, delade bädd i öde sofrum, som voro forna furstars praktgeuiak, bestego Vesuvius, gungade i samma båt under hvalfven i Capris blå grotta och i samma gondol på Venedigs kanaler. Men den fordom så grymma rösten bytte tonfnll och blef en mild, vemodig kvinnostämma, som talade om ro och hvila antingfen den steg ur gatornas buller och hästarnas tramp, ur Medelhafsdyningens brus eller ur roddarnes fasta årtag. Han somnade in om nätterna, medan hans egen puls slog takten till de kända orden, och han vaknade utan skräck om morgnarna, när de Ijödo ur trätofflors tramp på vestibu- lens vittrande mosaik utanför hans sofrum.

Och nu talar stämman igen med oför- minskad kraft ur ångarens skoflar, som

— 5 —

stänka alpsjöns grönklara vatten akterut, så att solen gör en regnbåge i glittret. Men förföljarens skräckinjagande, för- lamande röst, bvilken förr ljöd i takt till klingandet af kassörens guldslantar, då han satt på sin höga kontorsstol i ban- ken och räknade räntor — den ljuder vänlig och trött, som om också den läng- tade till ro efter deras två månaders långa hetsjakt öfver Italiens stora kultur- graf:

»En sjuk själ i en sjuk kropp, en sjuk själ ... o. s. v. . . .!»

Den, i hvars öron maskinbullret får text, är en halfgammal man med ett ner- vöst och oroligt ansikte, hvilket gärna slappas af i ett slags stirrande melankoli. Det är ur en dylik försjunkenhet han rycker sig upp med en kraftyttring, hans blinda blick, som sett ut öfver sjön utan att varseblifva någonting, ändrar syn- axlarna och får ett förnuftigt uttryck. Han bemärker ett litet, hvitmåladt sten- kummel på stranden strax till höger om båten och hör biljettförsäljaren säga att här löper gränsen mellan Italien och

— 6 —

Schweiz. Dä orienterar han sig än ytter- mera, gnider sig i pannan, blir fullt vaken och ser ånyo ut öfver sjön med en må- lares och observatörs skarpa ögon.

Den smala, underliga, mellan höga fjäll inklämda Luganosjön är som en schatterad sidenduk, hvars blågröna grund- färo- växlar efter vind och dagrar. Bisen rifver och rycker i duken, och där vind- stötarna från de olika alpklyftorna torna ihop, där fräser och sjuder sjön, och den blågröna grundtonen blir svartblå med skumhvitt stänk. Mellan det svartblå och tätt under stranden löpa bjärta ljus- gröna strimmor smult vatten, och midt i en sådan strimma söker ångbåten lä under Monte Brés väldiga stalper, så nära stran- den, att man ser almarnas unga löf rycka och vrida sig, när nord vin den kommer rusande utför branten och störtar sig öfver dem på hufvudet i det blågröna bråddjupet.

På allt detta ger den ensamme akt med ett visst fackraansintresse, han mäter upp höjderna i godtyckliga fot efter en måttstock, som han bär någonstans i

— 7 —

hjärnan, han upptäcker till sin glädje en liten samling snö i klyftorna nära toppen af Monte Generoso, bäddar sina tinningar i den, lugnar sig, och så slappnar blicken af igen, söker ett nytt intresse bland passagerarne på akterdäck, misslyckas, och glider drömmande vidare öfver engels- männens korrekta resdress till Veltliner- alpernas snötinnar långt i fjärran på andra sidan Comosjön. Där blir den hvilande, tungsint och drömmande.

Ångarns skoflar tala icke längre, det faller en dof frid öfver honom, och han ser Veltlineralpernas snökedja med det tilltagande afståndet likasom växa upp ur dalen mellan Como- och Luganosjö- arna. Plötsligt kommer en villa och ett kyrktorn på sydsluttningen af Monte Bré in i perspektivet, och det far igenom ho- nom en hemlig aning, en gammal egen- domlig hågkomst, eller hvad det var, ett dunkelt medvetande, knappast verkligt, sväf vande och mystiskt, att han sett samma perspektiv med samma villa och samma kampan il en gång förut. Hans tankar famla i praiexistensens dunkel, han tycker

— 8 —

sig ha npplefvat denna samma situation en gång förut, för länge, länge sedan, kanske i ett annat förflutet lif, tj det är första gången han ser Alperna och Italien. Då går solen bakom ett strömoln, och det faller som en grönaktig skugga öfver landskapet. Under hans letande i barndomsstämningarnas kaos slår denna grönaktiga dager som en blixt ned i hans medvetande och ger honom tråden i min- nenas labyrint. Han kommer ihåg en porslinservis i sitt föräldrahem, en porslin- servis som användes bara vid festliga till- fällen, därför hade han bevarat den i minnet. På den fauns detta samma grön- aktiga landskap afbildadt med samma hvita alptinnar i fonden, samma kampanil och samma villa i förgrunden. Det var alltihop! Ingen mystik, ingen prseexistens ! Han ler invärtes åt sina idéförknippelser, nästan nöjd öfver att ha fått reda på sammanhanget i dem. Nej, lifvet hade ingenting annat att bjuda på än desillu- sioneran de verklighet, som kunde förkla- ras. Desillusionerande, emedan gyckel-

— 9

bilderna om Italien, som ett simpelt land- skap på en porslinstallrik framkallat i hans barnsliga fantasi, vida öfverträffande den skimrande verkligheten, han hade framför sig. Eller var han själf numera oduglig att fatta innehållet och poesin i verkligheten? Nej, nej — det hade all- tid varit så. Hvarje dussinplansch i hem- mets bilderalbum hade gifvit honom vack- rare drömmar, luftigare poesi, än alla verklighetens skönheter tillsammans.

Han var endast en oförbätterlig ApoUo, som förföljde hälsans och skönhetens Daphne ännu i dag, fast han redan i sko- lan lärt sig att hon för tusental år sedan blef ett träd i samma ögonblick förföl- jaren kom inpå henne?

Han sjunker ihop, tar sin blick ifrån det vida, blånande perspektivet, som de lämna, och ser framåt i stället. Ångaren har angjort Gandria och skoflar sig vi- dare fram mot Luganoviken, osynlig ännu, men utmärkt genom en lång, svartblå strimma på sjön, där Bisen med full kraft rusar ut genom Cassaratedalens ränna.

10

På motsatta stranden växer San Sal- vatores två tusen fot höga jätte kummel för hvarje minut, liknande urvärldens gigantiska katt, som skjuter rygg. Högst uppe på krönet sticker den gamla vall- fartskyrkan af mot himlens hvitblå, stor som ett leksakshus. Medan hans blickar börja uppfatta enskildheterna i den nästan skräckinjagande fristående kolossen, kom- mer döden med sitt timglas till honom, tar honom vid handen och för honom upp genom kastanjeskogarna där borta på bergets sluttningar. De nå toppen utan ansträngning och de nå tinnarna af templet. Söderut ligger Lombardiska slätten i disigt blått, Apenninernas fina våglinier där bakom äro knappast skönj- bara, men den närmaste omgifningen lyser i försommarens prakt med milane- sares och rika främlingars bländande villor strödda kring sluttningar och dalar, som digna under vårens första yppiga svallsjö af grönska.

Då säger döden till honom: »Gif dig här utför, och allt detta skall tillhöra dig!»

II —

Han ser förvånad upp på döden. De- samma orden ha sagts af fi-estaren på ett dylikt ställe till den Gudomlige själf.

»Hvarför frestar du mig med lifvet, död?»

»Jag frestar dig icke, jag ger dig endast valet fritt mellan mig och lif vet. Men frestar lif vet dig, och är du ännu ej färdig med det, så gå! Jag är din vän och vill ej taga dig ifrån det du älskar, efter du haft mod att se mig in i ansiktet.»

»Jag älskar icke lif vet längre,» sva- rar han tankfull, »jag har nog af det. Min årslånga kamp med dig har blottat för mig dess falska värde. Du har visat mig en annan och större värld, som blif- vit min under pinsamma, sömnlösa nätter och niarterande själsstrider, och den vill jag behålla.»

»Men då blir du min,» säger döden.

»Hellre din, än småsinnets!»

Vid detta modiga, beslutsamma svar ser han stolt upp på döden, väntande ett gillande af sin allvarlige, höge vän. Men han står där lugn och stor och god, all-

12

deles olik liemannen, med timglaset nära utrunnet i sin ena hand. Han har ej ett spår af dödskallens illvilligt fula grin på sitt tankfulla imperatorsansikte, där hellre ett drag af oändligt medlidande lyser fram^ påminnande om den korsfäste Kri- stus. Döden har icke en blick, än mindre ett gillande öfver för Lans lilla stolthet njss, utan ser bort öfver det vida land- skapet framför sig, och uttrycket af oänd- ligt medlidande blir allt djupare, varmare, outgrundligare. Då säger den lefvande barnsligt :

»Du är ju alls icke förskräcklig, död!»

»Ajo,» svarar döden, med en glimt midt emellan gäck och allvar.

»Men icke för mig!»

»Kanske icke. Jag skrämmer helst onda samveten, barn och tjänstefolk, icke män som ja^ delat läger med under flera år. Och människorna äro själfva mig be- hjälpliga i att skrämma sig. Jag är en förkättrad buse, som småsinnet förlöjligat till ett benranofel för att kunna fatta och respektera mig. Min förste tjänsteande Kristus har man gjort till Gud för att

— 13 —

han icke fruktade mig och ville lära män- niskorna detsamma, men lifvets och be- gynnelsens herre, som alla älska af natur- drift, af honom ha de gjort en hvitskäggig gammal man, som dömer lef vande och döda — det är allt hvad deras kärlek till honom förmått. Och mig, evighetens och slutets herre, mig ha de förlöjligat till ett benrangel — det är allt hvad deras hat till mig förmått!»

»O, hvad jag varit småsint och har- hjärtad, som jagat undan dig, min ende, säkre och pålitlige vän ! ■>

»Det har du gjort för din hustrus och dina barns skull!» Döden ser på honom stadigt och välvilligt, likasom upp- manande honom att gripa halmstrået, rädda sin fåfänga och svara ja.

Han står ett ögonblick förlägen, ned- tyngd under bördan af sin egen lumpen- het, känner sig mindre och mindre inför " evighetens förkättrade och hatade höge herre, och slutligen kastar han sig ned på stentaket framför sin följeslagare:

»Förlåt mig, jag är en stackare, men jag ljuger ändå inte inför ditt ansikte.

— 14 —

Det har varit för min egen skull jag- jagat undan dig och hatat dig och för- bannat dig, fast jag skyllt det på min hustru och mina barn.»

»]^u rann ditt sista sandkorn ur!» säger döden och vänder om sitt timglas.

Därpå räcker döden honom leende sin andra hand, hjälper honom upp och säger :

»Du har förödmjukat dig inför mig, den förhatade och förkättrade, och du har gjort det ur djupet af ditt hjärta. Därför har jag vändt om ditt timglas. H varje sandkorn i ditt förflutna lif skall rinna igen som ett luttrande minne, föra med sig gamla tankar i en nj riktning, lära dig lifvets följdriktighet och tunga ansvar. Stig upp och var min vän! Gå tillbaka till lifvet, det skall ännu erbjuda dig mycket! — Men glöm inte vårt möte, och låt dig ej förledas att hata mig och att fegt fly undan, om jag bjuder dig min stora ro! Endast genom att du blifvit vän med mig, kan lifvet få värde för dig. Se här min hand! Tag den som en försegling på vårt förbund.»

— 15 —

Han böjer sig- ned och kysser handen med mera ödmjukhet och fullt hjärta än han känt sedan sin barndom. Men den glider sakta undan hans kyss och han kommer till sig själf nere på ångarns däck, medan hans blick fortfarande är fäst på San Salvatores branta sluttningar, där enskildheterna urskiljas allt tydligare. Vårens ljusaste grönska ger kolossen ett vänligt inbjudande och fridfullt drag. Vid dess fot löper järnvägen som ett brunt kantband, och villorna sticka fram hvita gaflar och smärta torn ur uppsjön af grönska.

»Endast genom att du blifvit vän med mig, kan lifvet få värde för dig!» Dödens sista ord klinga oafbrutet i hans ännu ej rätt vakna medvetande. De er- sätta den gamla visan, ångarens skoflar försöka passa in sin takt till dem, men lyckas icke riktigt med den långa satsen, utan orden bli hängande likasom utan- för, förlora sitt sammanhang och bilda ingen flytande strof som de gamla. Han sitter orörlig kvar och grubblar öfver orden, finner att de innehålla mera förnuft

— i6 —

än hans gamla sats, finner att de äro trösterika, visa, fulla af sanning. Men de bli likafullt icke lef vande för honom, de passa icke in i hans puls' febrila takt såsom de förra.

Och ju mera han grubblar öfver dem, desto klarare blir hans öfvertjgelse att hans möte med döden nyss, händelsen med timglaset och hans vackra ånger varit endast ett sista ljust och vänligt ögonblick af ro på den stupande färden mot hans graf. Nej, döden har visst ickö vändt hans timglas, unnar honom visst ingen frist numera, visst ingen frist nu- mera, visst ingen frist numera . . . !

»En sjuk själ i en sjuk kropp . . .!» Skoflarna taga npp igen den gamla, goda, kända visan, och den flyter som olja, passar in i takten som sig bör, går som en dans — en sista, säker, ohygglig döds- dans, som inte slutar innan han stupar!

Ett ögonblick flyger det en lust ige- nom honom att meddela någon allting, som han burit på under dessa långa år af hetsjakt undan döden. Hittills hade han af många skäl hållit sina erfaren-

— 17 —

heter för sig, främst emedan de voro ett sjukt sinnes bekymmer, dem ingen kunde lätta ändå, men som väl kunde gifva an- ledning till yttermera oro lios hans när- maste. Ånej, så sinnessjuk var han ännu inte, att han profanerade sitt lifs sista, stora kamp genom att inför småförnuftiga hälsovårdsmänniskor bekänna ett själens

lidande !

Det far ett litet missaktande och bi- tande öfverlägset löje öfver hans ansikte, sedan ordnar det sig i sina bekymrade hvardagsveck igen. Men i hans sinne får bitterheten plötsligt makt, en vild bitter- het öfver att ha en hel värld lugna, sunda, stora tankar, hämtade direkt ur en plåg- sam och svår erfarenhet, men hvilka han måste rufva på som draken på skatten utan att låta en enda undslippa sig. Ty han ser sin hustrus förskrämda ansikte med tillgifvenhetens och medlidandets dallrande tårar i ögonfransarna, så snart hon fått reda på hans lidande. Och han ser andra kloka hufvuden skakas betänk- samt, när hon meddelat dem hans själs bekymmer. Han hör de kloka hufvudena

— i8 —

göra diagnos, han vet för väl under hvil- ken rubrik hälsovårdsläran och de kloka huf vudena föra hans lidande, och han för- står så godt att det hela skall resultera i ett ångestfuUt telegram till honom från hans hustru, hvilket kallar honom hem genast. Om hon icke i sin tärande oro lyckas förmå ett par af hans gamla vän- ner att resa och afhämta den sinnes- sj uke . . !

Under det medvetandet förtonar hans hem och verkningskrets i ett overkligt fjärran. Han har ingenting längre ge- mensamt med dem; han är blifven en annan, Jij, mogen man, hvilken de miss- förstå och missakta, för att han ändtligen kommit så långt, att han hand i hand med döden kunnat från tempeltinnarna se ut öfver lifvet utan att längre åtrå det. Han var hunnen för långt, för högt; han tillhörde icke denna världen längre, han var dödens . . .!

Bakom udden vid Castagnola glider Lugano fram. Hvita hus och grönska, och grönska och hvita hus! Vackert, «"Jgg^> rent, luftigt, vänligt — alldeles

~ 19 —

som han alltid önskat sig sin dödsbädd. En dödsbädd bland välvilliga, medlid- samma främmande människor, livilka icke toffo sig: för nära af hans död. Därinne skulle den stå i ett af de hvitaste hnsen med fönster öppna utåt grönskan och bergen, så att hans trötta blick i döds- stunden kunde vandra uppåt genom ka- stanjeskogarna på San Salvatore, ända till tinnarna af templet, och där skulle han ge döden sin hand, förklara att han ej ville veta af all världens härlighet längre, och så skulle han taga det sista afgörande språnget ut i det vida. . .!

Den bistra Bisen kommer strykande om udden genom Cassaratedalen och blå- ser honom så kraftigt rakt in i ansiktet, att han knappast får tid att besinna sig och fatta i sin hatt för att hindra den flyga öfver bord. Dödsögonblickets hög- tidliga allvar far all världens väg med den okynniga vindstöten, och hans kon- centrerade tankar flyga åtskils som agnar. Ångaren arbetar sig långsamt upp i den starka vinden mot kajen under de hvita husen i Lugano. Stormilarna komma

20

truppvis och stötvis, som tjufpojkar spela de däckspassagerarna spratt på spratt. Grubblaren måste rädda sin yttre värdig- het inför medpassagerarna, och han pa- rerar vindstötarna med långsamma, ovilliga rörelser af en inre öfverlägsenhet, alldeles som en vördig andans man, h vilken råkat ut för gatpojkars okjnniga efterhäng- senhet.

Han känner sig löjlig ett ögonblick, och den nedsättande känslan gör honom så godt som frisk.

När ångaren lägger till i Lugano, fattar han sin lilla handkoffert, banar sitr väg mellan människorna till en vagn, nämner ett hotell utom staden och rullar i väg längs strandgatan med en så spän- stig hållning som om han visst icke en- dast sökte sig en ren och mjuk dödsbädd.

Bakom honom sopar Bisen själfsvål- digt stora skjar af stoft och slår kragen på hans låiiga resrock hånande ihop öfver det stackars, grubblande hufvudet.

cM«

II.

jvesehandboken har gifvit pension Belle- vue några goda ord, och hvad läget beträffar motsvarar pensionen sitt namn. I skuggan vid foten af San Salvatore skjuter den hvita tvåvåningsbyggnaden sitt torn och sina flaggstänger upp öfver cypresser och kultiverade sydlandsgranar med långa, mjuka och silkeslena barr. Midt på gården står en tät småskog af vajande bambu, och omkring den åker vagnen upp på terrassen framför hufvud- trappan.

Om en stund skrifver den ensamme resanden in sitt namn i pensionens främ- lingsbok: Gustaf Klercken, banktjänste- man, Finland.

22

»Ett tyskt namn och hemma från Finland?» förundrar sig värdinnan. Hon är en behaglig schweiziska med embon- point och distingueradt närsynt blick.

»Det finns flera utländska namn hos oss,» förklarar Klercken och fixerar sin värdinna nervöst, nästan närgånget. Hon möter hans blick med älskvärd takt, visar honom upp på hans rum, hoppas han skall finna sig väl på Bellevue och lämnar honom ensam.

Pensionen har gjort ett godt intryck på honom. Den är proper, nästan ele- gant, med flera tecken på välstånd och andas en trefnad, ovanlig att finna i gäst- hem. Matsalen är sval och luftig, med gamla möbler och goda familjeporträtt på väggarna, trappuppgången belagd med hvita linnemattor, och hans eget rum är ljust, stort och gladt, med utsikt uppåt San Salvatore genom det ena fönstret, åt Luganosjön med Veltlineralpern as fjärran linie genom det andra.

Nästa sekund ringer Klercken på uppasserskan, och med hennes hjälp flyt- tar han eksängen så, att han från den

kan se San Salvatores krön genom fön- stret åt söder. När han åter blir ensau], suckar han, tager sig trött med båda hän- derna om bakhufvudet, faller ner i en länstol och blir sittande där, allt medan hans blick nästan orörlig mäter San Sal- vatores sluttningar genom det öppna fön- stret. Det har gått ett par timmar, då han spritter upp vid en ringning; den gäller dinern, och nu först får han brådt- om att tvätta sig och byta rent linne efter resan.

Han kommer ner till table d'h6ten som den siste, kastar en hastig blick på sällskapet, finner det alldeles karakters- fritt, som ett äkta kosmopolitiskt pen- sionssällskap bör vara, bugar sig för värd- innan och sina grannar samt slår sig ned. Men han har icke hunnit med många skedar af soppan innan hans blick och hans intresse alldeles mekaniskt och utan någon viljeyttring från hans sida dragés snedt öfver bordet till en tigande dam, som tiger så påfallande innehålls- rikt och med ett så medvetet stolt drag af att vara ensam midt i sällskapet, att

— 24 —

han genast vid första ögonkastet känner en liäig sympati för henne.

Hon är mörk, sydländska, ryska, ita- lienska eller sydfranska, hon är klädd med vårdslös elegans i en brokig rysk skjorta, som låter hennes yppiga byst svälla fritt, hon har ett par djärfva, mörka ögon under långa ögonhår, hon är icke gammal och icke alldeles nng, hennes hy är utmärkt vacker, dragen egendomligt talande och lifliga, utan att likväl alls göra några miner. De tala liksom tyst för sig, färdiga att när som helst brista ut i skratt, i hot, i vrede, i bedårande älskvärdhet eller i tårlös sorg, han vet icke hvilket af alla dessa. De bära intet förhärskande uttryck, om icke det af att af vakta någfot. Men munnen är det allra märkvärdigaste i det märkvärdiga ansik- tet, läpparna sluta till i den allra mest fulländade pilbågsform — Amors båge, som det heter på konstspråket — och om- kring dem lefver det, myser det, rycker det, om af glädje eller sorg är omöjligt för honom att afgöra. Han ser på hennes grannar för att observera, om möjligen

— 26 —

damen, icke ett ögonblick släpper henne ur den tvåtredjedels cirkel han behärskar med sin syn.

Han hinner icke ens förundra siof öfver hvad som går åt honom, hans re- flexionsförmåga är borta, han går upp uti en enda stor önskan att kunna lura ut hemligheten, som finnes där bakom det talande men tysta kvinnoansiktet, hvarför det lefver så och hvarför det är honom så sympatiskt.

Plötsligt möter han hennes blick för första gången. Det slår honom att den är som en gammal god bekants, den ser honom helt vänfast och leende rätt iii i ögonen, alldeles som om hon ville säga: »Det är roligt att se er igen! Jag har väntat er länge!» När den välkomnande, vackra blicken åter slås ner, stannar le- endet kvar i hennes mungipor — ett par de konstigaste, rynkade mungipor, fulla af godt lynne och lustiga streck.

Alldeles ofrivilligt känner sig Klerc- ken glad i ett nu. Och det går som en ström af värme genom honom, när han hör henne i detsamma tilltala sin granne

(le skulle gifva henne någon anledning till det märkvärdiga, tysta och inåtvända minspelet, men stannar snart i öfvertjgel- sen att de ha intet att göra därmed.

Haii har emellertid blifvit så fängs- lad af damens utseende, att han helt från- varande läppjar på sin soppa och smular sönder sitt bröd utan att äta det; hans ögon flyga oafbrutet snedt öfver bordet, och han kommer till sig och finner sig vara i färd med att fästa en nästan opas- sande envis uppmärksamhet vid damen först då uppasserskan af bryter honom och fråorar om hon får taga bort hans tallrik.

Under fortsättningen af måltiden är Klercken ungefär som en spejare på post i mycket farliga omgifningar. Han har aldrig kunnat tåla främlingars gängse brutala sätt att utan minsta hänsyn till sällskapet ogeneradt utsätta en vacker kvinna för en tvetydig men likafullt form- lig kärleksförklaring med ögonen. Han behärskar sig därför efter förmåga, spisar sill mat utan att gifva akt på hvad det iir och dricker sitt vin i stora klunkar, allt medan han, utan att direkt se på

1 '

— 27 —

och göra en spefull anmärkning öfver någonting. Rösten är klar med hög tim- bre, och utan att smickra sig känner han att den talar till honom lika mycket som till damens granne. Det är en säker, behärskad stämma, hvilken genast kom- pletterar det första intrycket han haft af hennes väsen i öfrigt: hon är en dam af värld.

I stället för att inleda samtalet som hon tydligt erbjuder honom, faller han i vidlyftiga, sväfvande tankar, hvilka alla kretsa kring henne för att söka orsaken hvarför hon är honom så angenäm. Men tankarna komma icke hem med svaret igen, utan glida ut i allt vidare kretsar, kretsar, som han känner förut, men hvilka äro som förändrade i ett nu. Han finner icke igen där sin tunga hopplöshet och sin gamla ångest, hans dystra själ är som upplyst inifrån af ett ljus, som han ej förstår, men som värmer och lyser och är oändligt välgörande. Han bryr sig icke längre om att fråga och söka, han ger sig gärna hän åt sitt välbefinnande och sin plötsligt påkomna ro med en

— 2.S —

känsla liksom om han nu ändtligen nått sitt efterlängtade, svala haf och simmade ut i dess läskande kjla efter långa år af febertörst och hetta.

Middagen är till ända, man stiger upp, och Klercken gör som de andra. Han tänder en cigarrett, misstänker ett ögonblick att han druckit för mycket vin och att det är detta han har att tacka för sin plötsliga lycka, men så kontrolle- rar han sig med hypokonderns vana och finner att hans rus — om det är rus — alls icke har likhet med det af vin. Hans pulsar bulta icke, hans hjärta är lugnt, misstänkligt lugnt, tycker han, och plöts- ligt far det igenom honom, att det inte kan vara annat än döden som nalkas. Just så har han de senaste tiderna före- ställt sig befrielsen — en känsla af oänd- lig ro och frid och försoning med sig själf och med världen.

Han går ut i vårkvällens korta skym- ning, gör ett slag genom planteringarna på gården och ser aftonhimlens purpur gå öfver i matt gult, medan Bisen saktar af och stjärnorna tändas en för en. Han

— 29 —

känner ingen trötthet eft^r de sista dyg- nens ansträngande järnvägsfärder, fast lian icke h vilat en natt i ro sedan han lämnade vin ter kur orten i Alperna för nära två månader sedan.

Senast var hans en vecka långa vi- stelse i Venedig en enda oafbruten vaka, en fåfäng kamp med de hvarandra ja- gande intrycken för att bringa dem till lugn. Underbara intryck, hälft historiska, hälft fantastiska! Fragment af romaner, som passerat här, blefvo 1 ef van de för ho- nom. Han led med Casanova i blykam- rarna, han kastades ut i kanalen som ett stympadt lik genom brottslingsluckan un- der Suckarnas bro, han stoltserade som venetian sk ädling i den stora adelssalen, praktrummet i Dogernas palats, och han led judarnas skymf i Ghettots gränder. Allting hade berört honom så sällsamt djupt och per- sonligt, det var ingen distraherande lustresa han gjort, tvärtom, det hade varit en kvalfull vandring genom århundradenas brutalitet och maktmissbruk. Och det var de mörka bladen i historien, som själfmant slogos

— 30 —

upp för honom, tj historien har ju egent- ligen idel mörka blad

Men nu var alltsammans öfver, nu hade han vandrat och lidit nog, nu hade han funnit sin sista, idylliska fristad mel- lan de skyddande Alperna, och den fri- staden skulle han aldrig lämna lefvande. Öfvertjgelsen därom hade redan vid an- komsten hit bitit sig fast hos honom, och numera var den orubblio-.

Det sällsamma medvetandet att ha gjort upp räkningen med lifvet ger ho- nom en ovanlig frimodighet, han känner sig oändligt god och deltagande, hans folkskjgghet och omeddelsamhet är förbi, och han erfar ett djupt behof att invigji någon i sin dystra hemlighet och att göra sin sista stora bikt innan han lämnade alltsammans.

I den stämningen går han förbi en grupp pensionsgäster på terrassen, hvilka i halfdunklet hålla sin siesta på middagen, samtalande lågmäldt och hemlighetsfullt, förefaller det honom Bland dem sitter da- men från middagsbordet, svept i ett långt, grått öfverplagg af österländsk snitt, på-

3 1

minnande om arabens burnus, och han kan höra hennes välljudande franska flyta ötVerst i diskussionen. Med en dristighet och säkerhet, som han icke känt af på tio år, slår han sig ned hos sällskapet, presenterar sig och vänder sig direkt till damen i den ryska skjortan.

»Madame är ryska, inte sant?»

»Nej, ni misstar er,» svarar hon raskt med ett litet löje.

»Men då har ni åtminstone umgåtts mycket med ryssar?»

»Ja, det har jag. Ni dömer mig efter dräkten, eller hur?»

»Nej, inte bara efter den, fast in- trycket af den naturligtvis kom med i beräkningen mig ovetande. Jag dömer er efter utseendet och sättet . . . det ligger något ryskt i det.»

»Det är väl möjligt. Det finns ryskor, som man gärna vill likna.»

»Ja visst, det tror jag. I synnerhet till utseendet! De ryska skönheterna ha något alldeles sällsamt betagande.»

»Jag beklagar desto mer att jag inte hör till dem.»

— 32 —

»Hvad är ni för landsman då? Det är annars min specialitet att gissa rätt på främlingars nationalitet. Jag har upp- öfvat min förmåga betydligt under sena- ste vinter.»

»Af hvad sluter ni er då till nationa- liteten? Låt oss höra! Af hvad?»

Sällskapet samlas med nyfiket intresse kring Klercken, som alldeles glömt sitt obehag för sällskapslif och känner sig lika ledig och hemmastadd som trots nå- gon salongslustigkurre.

»Jo,» säger han, »jag sluter mig till den af några hufvuddrag, som finnas ut- präglade hos h varje nation och som genast falla mig i ögonen. De falla för resten enhvar mer eller mindre i ögonen, men de finnas inte utpräglade hos alla indi- vider. En engelsman eller en engelska känna vi alla igen. Hos andra nationer är det karakteristiska svårare att genast finna. Till exempel hos er själf. Så mycket vet jag, att ni är af kaukasisk ras och att ni inte har en droppe ger- maniskt eller nordmannablod i edra ådror, men om ni är ungerska, rumäniska, itali-

enska, rjska eller fransyska, det åtager jag mig inte att afgöra ... Tj ni är kan- ske af zigenarblod, » undfaller det honom nästan mot hans vilja.

Damen rycker till omärkligt. Klerc- ken ser det och småler.

»För resten kan det hända jag själf har dylikt blod i mina ådror,» tillägger han, »ty det finns utpräglade zigenardrag hos andra af min släkt, och dessutom ...» Han afbryter sig plötsligt.

»Hvad då? Dessutom?» »Det är ingenting.»

»Skall ni nu bli hemlighetsfull midt i ert föredrag? Tala om hvad det är dessutom ! »

»Det är kanske bara fantasier .. . jag kom ihåg det just nu. . .»

»Säg ut det då!»

»Dessutom har jag haft en zigenerska till amma, tror jag. Det vill säga hon liknade en zigenerska till blick och håll- ning, men hon var en tämd zigenerska, som tjänade i mitt hem länge och väl

utan att stjäla ...»

B

34 Man skrattar åt hans slutanmärkning, intresseras af hans lifliga sätt att berätta och af hans egendomliga infall.

»Nå, således ha vi det klart att jag är zigenerska,» gäckas damen, »och att ni är en af de nordiska zigenarne, ty äkta zigenare är ni då aldrig.»

»Hvarför skulle de nordiska zigenarne vara mindre äkta än de sydländska? Jag har midt inne i en milsvid skog hemma i Finland, långt från alla byar, talat pro- vencalsk franska med en zigenare, det vill' säga det var han, som talade den provencalska franskan, jag talade mitt dåliga upplandsmål, jag. För resten har jag aldrig hört talas om äkta och oäkta zigenare, det är bara om spanjorer jag hört äktheten sättas i fråga.»

»Nå ja — men er förmåga att be- döma folks nationalitet? Här har ni ju godt tillfälle att afgifva prof på den. Säg mig, hvad är damen här för lands- maninna?» halfskrattar den nationalitets- lösa och fångar in ett långt, halfgammalt fruntimmer ur sällskapet.

— 35 —

»Det kan jag omöjligt säga i mörk- ret härute. Så långt sträcker sig inte min sensibilitet.»

»Då gå vi in. Glasverandan är upp- lyst, och ni skall genast aflägga prof!»

Sällskapet förfogar sig in på den upplysta verandan, och Klercken ertappar sig med att vara upprymd och slagfärdig i hållning och tunga. Han förstår icke orsaken, har ej heller tid att grubbla öfver den, ty damen i den ryska skjortan har fångat in ett annat fruntimmer, denna gång en späd, ung blondin med veka drag och blyga låter, som rodnar och vrider sig under den allmänna upp- märksamheten, hon drager på sig.

»Fröken är tyska, förstås, det är inte svårt att säga.»

»Rätt gissadt. Och hon här?»

Det är den långa, halfgamla med blondt hår och blekt ansikte, som hålles fram för honom. Han fixerar henne skarpt ett ögonblick, det far igenom honom en hastig, nästan omedvetet gjord slutsats, och utan betänkande säger han säkert:

»Madame är holländska.»

- 3^ -

Han har återigen gissat rätt. Det väcker ett visst uppseende, och man ber honom förklara, huru han kommit till den slutsatsen.

»Ja,» svarar han, »det kan jag verk- ligen säga först nu, när jag hunnit klar- göra mina intryck. I madames ansikte finns det ett något, som påminner mig om en fisk — en torsk, förlåt! Alltså är hon född vid kusten af en nation fiskare och sjöfarande. Engelska är hon inte, inte heller gärna danska, men hon på- minner om gamla holländska mästares taflor — alltså är hon holländska, ty hon har inte heller den nordfranska eller bretagniska typen, som jag sett på dess egen hemort.»

»Ni har ett märkvärdigt utveckladt synsinne,» säger damen i den ryska skjor- tan tankfull. »Det är intressant, det här,» fortsätter hon, »det är nästan mystiskt och på samma gång naturligt — ett slags etnografiskt tankeläseri! Men ni måtte vara ofantligt nervös, när edra intryck meddela sig så skarpa och klara och

_ 37 —

omedelbara, att ni genast kan omsätta dem i tankar och i iakttagelser af värde. »

»Jag vet inte,» svarar Klercken för- strödt. »jSTervös är jag tyvärr, men hvem är inte det i våra dagar? Det är ofta så illa bestäldt med mig att mina intryck bli mig öfvermäktiga, i stället för att jag skulle behärska dem.»

»Ni borde vara konstnär,» säger da- men och ser nyfiket på honom.

»Då vore det ute med mig,» skrattar Klercken. »Jag har ett så ofantligt ma- terial, som jag aldrig kunde bearbeta och klargöra, och som skulle taga lifvet af mig. Det är bäst för mig att jag aldrig grubblar öfver mina intryck. Gjorde jag det, skulle jag förlora min lilla smula förstånd, tro mig!»

»Och ni kan då låta bli att grubbla så där genom ett beslut bara?» frågar hon tviflande.

Deras samtal följes med intresse af sällskapet. Klercken har imponerat på pensionärerna, hvilka egentligen allihop äro här för att söka bot för mer eller mindre invecklade nerv- och andra lidan-

- 38 -

den, dem läkarkonsten hemma ej rår på. Man betraktar honom nästan undrande, och själfva pensionsfruns distingueradt närsynta blick lägger af det distinguerade och blir nyfiken.

Samtalet glider ut på hypnotismens och suggestionens misshandlade gebit, väcker gälla fruntimmersröster att göra de enfaldigaste, blindaste reflexioner och stannar småningom af, då de två hufvud- personerna, Klercken och damen i den ryska skjortan, alldeles icke yttra sig i frågan.

Då spörjer Klercken henne: »Har madam e alls inga intressanta erfarenheter om hypnotismen och den animala magnetismen?»

»Nej,» svarar hon af brytande kort och ser bort.

Klercken känner, att han alltför iro- niskt rört vid en ömtålig sträng, och till- lägger med försonande skämtsamhet:

»Jag tänkte det bara därför, att vi allihop lefva mer eller mindre af sugge- stion. Om inte andra suggerera oss till exempel lyckan, så suggerera vi oss själfva

— 39 —

med den eller den föreställningen om lyckan, för att ba något att sträfva efter och lefva för. När vi inte längre kunna fixera vårt ideal af lycka, då är det slut med lifskraften. Då kunna vi utan sak- nad bjuda lifvet farväl.»

Damen i den ryska skjortan sänder Klercken en lång, varm och förstående blick, som ofrivilligt glider in hos honom och för med sig en behaglig känsla af godt förstånd och tyst samhörighet med denna främling, hvilkens hela väsen till- talat honom så egendomligt starkt och lifgifvande, sedan hans blick för första gången snuddade vid henne.

Det blir ingen vidare diskussion, sam- talet dör bort af sig själf, sällskapet sking- ras, en del önskar de kvarstannande en god natt, andra gå utan ett ord. Slut- ligen reser sig också damen i den ryska skjortan och räcker Klercken sin fylliga, hvita hand.

»dod natt!» säger hon. »Tack för i

kväll ! »

»God natt! — ... Ja, ännu en fråga! Hvilken nation tillhör ni? Får jag inte

— 40 —

veta det, så kan jag ingen sömn vänta i natt.»

Hon ler, så hennes briljanta tänder blänka, ser honom in i ögonen bekant och förtroligt, låter sin hand ligga i hans länge och väl och säger med gäck i stämman :

»Jag är fransyska, sjdfransyska — just en af de där provencalarne ni träffat på i er finska skog, men jag har ändå aldrig själf varit där. Sof godt nu, och låt oss fortsätta i morgon! Ni är en för märkvärdig nordländing, som det skall bli roligt att lära känna.»

Klercken kommer upp på sitt rum^ suckar af gammal vana, tj han står åter vid början af en oändlig natt, som natur- ligtvis icke skall gifva honom en blund i ögonen innan solen är uppe på morgonen. Han gör sig därför ingen brådska med att gå till ro, försöker klargöra sina in- tryck af den märkvärdiga fransyskan^ men finner sig för slö och öfverraskar sig slut- ligen med en gäspning.

»Gäspar jag?» frågar han sig förvå- nad. Det har inte händt på hela vintern,

— 41 —

allra minst om kvällarna. På morgnarna, aldrig om kvällarna! Medan han hjpo- koudrerar om den ovanliga gäspningen, får en förlamande trötthet makt med ho- nom. Hälft frånvarande klär han af sig och går till ro, af välgörande trötthet icke längre mäktig att undra öfver sig själf. Två minuter efter det han släckt ljuset sofver han tungt med jämna ande- tag en sömn så djup, som förföljaren icke unnat sitt offer, sedan de blefvo ensamma på hetsjakten genom Europa.

*^*

III.

2jen följande morgonen vaknar Klercken sent, klockan närmar sig tio, men han vill icke tro sina ögon. Det är helt enkelt omöjligt att han, Klercken, skulle sofvit en natt i ro. Men han finner sig dock besynnerligt uthvilad och väl till mods, och när han undersökt sitt ur och funnit att det icke stannat, måste han tro på faktum. Medan han klär sig, kommer det öfver honom en känsla, som om han vore pånjttfödd. Morgonsvalkan, som slår in genom det öppna fönstret, är mera doftande än förut, vattnet^ som han sköljer sig i, friskare, tvållöddret har angenämare parfym, och solskenet på gårdsplanens hvita sand är klarare.

— 43 —

Han går spänstig och ung utför trap- pan, träder in i matsalen och finner den tom. Han är återigen den siste vid bordet och dricker sitt te ensam, men med det tydligaste medvetande, att han aldrig druckit bättre te och ätit smak- ligare bröd med färskare smör och mer aromatisk honing. I den svala, vackra matsalen strömmar den friska morgon- luften in genom öppna dörrar och fönster, han hör fågelsång utanför och tillbringar en skön half timme vid bordet under ett stort och njtt välbefinnande, som han är rädd att af bryta.

Ändtligen kommer en vacker tjänst- flicka och börjar duka bordet för lunchen. Då stiger han upp, tänder sin cigarrett och beger sig ut i det fria. Våren slår emot honom med doft af okända blom- mor, ett par stenkast nedanför terrassen sorlar Luganosjön mot kiselstranden, och på andra sidan viken badar den hvita, fredliga och vackra staden i strålande solljus.

Alldeles betagen af de nya, friska in- tryck han känner genomströmma sig, går

— 44 —

han ett slag nedåt stranden, fortsätter längs den dammiga vägen vid foten af San Salvatore och dricker östanvinden, som kommer öfver sjön från alpkljf torna på dess andra sida. Han känner sig till mods som en vacker söndagsmorgon for- domdags i skoltiden, när han hade lof för hela dagen och hans enda bekymmer var att den icke skulle räcka till för alla de nöjen han hade i perspektiv. Han har glömt allting, både det förflutna och det dystra tillkommande, han går som i ett rus af ungdom och tillfredsställelse, fullkomligt lycklig öfver att få vandra här och andas denna luft och vara frisk och ung igen.

Han sträcker ut sin promenad ända till dess en viss angenäm trötthet gör sig gällande; då viker han af från vägen nedåt stranden, finner en liten grön fläck mellan klipporna och lägger sig där lång rak under nyutslagna almlöf, som vaja för luftdraget. Han sluter ögonen och låter sitt stora välbefinnande tränga ge- nom hvarje por i sitt väsen, ödmjuk inför försynen och tacksam för att den beskärt

— 45 —

honom en dylik lifvets eftersommar, då han redan ansett h varje dess solglimt för- bleknad och hvarje tanke på ro för en förmätenhet.

Alla hans sjuka och aggande bekym- mer från den senast förflutna tiden hägra för honom otydliga och overkliga som plågsamma drömmar från en öfverstånden natt. Vinden drager fram genom den lilla träddungen, prasslar i löfvenochför med sig böljesorl och fjärran mänskoröster. Det ljusa lyckliga nuet bildar en så skarp motsättning mot det i går och i förgår, att Klercken ett ögonblick sätter sig upp och öfvertygar sig om att han ej dröm- mer. När han är på det klara med verk- ligheten, får hans ansikte ett drag af oändlig lättnad, och han sjunker tillbaka på sin bädd af fjolårets vissna löf, mellan hvilka sparsamma grässtrån spira fram.

Han är på väg att slumra in, då en besvärlig, frågande tanke stör hans hvila. H varför är allt så ljust och lätt och godt i dag? Jo, han har sofvit i natt och sofvit utan af brott. Men hvarför har han då sofvit i natt och hvilket öfvernaturligt

- 46 -

inflytande har då i dag gifvit honom, dödskandidaten, lifvets fullhet igen, om än bara för en kort stund, som kan vara förbi i nästa minut?

Han erinrar sig att han läst någon- stans i en psykologisk bok — eller kan- ske var det en fysiologisk — lika godt, han har läst någonstans i en modern bok att en dylik reaktion af frid brukar in träda hos sjuklingar innan dödsarbetet begynner. Kantänka, hvad rör honom dödsarbetet och alla fridfulla reaktioner i dao-! Den tanken kommer med ett pojkaktigt själfsvåld öfver honom. Han är ju frisk igen och kan bjuda alla dödstankar spetsen, och det bekymrar ho- nom alls icke, hvarför han är frisk, huf- vudsaken är att han är frisk, frisk, frisk . . . och det är han!

I sin återfunna lifsglädjes öfvermod kastar han uppsluppet på sig, ändrar ställ- ning, stöder hakan i handen och tvingar sig att ånyo börja med klargörandet af orsaken till sin ofattliga förbättring. Det är hans plikt att förstå den och att vara tacksam och ödmjuk mot försynen, som

— 47 —

gifvit honom hälsan igen. Men hans lifs- glädjes öf ver mod är så stort att han icke rår med det, alla hans försök att bära den plötsliga medgången som det anstår en jölosof falla till föga för själfva den bedårande känslan af styrka och lifskraft. Han knäpper i stället med fingrarna och hvisslar en stump käck dansmelodi, all- deles ur stånd att bibehålla sin öfverlägsna fattning.

Han är ju bara trettiosex år gammal, han står på middagshöjden af sitt lif, och han har den andra hälften framför sig ännu. Han är visst i stånd att göra den andra hälften mera fruktbringande och rik än den förra. Nej, han är inte ännu färdig med lifvet, han är icke mogen ännu. Det återstår så mycket, innan han är i stånd att lämna det frivilligt med alla dess fröjder och förhoppningar, dess arbete — ja, själfva dess motgångar! Ännu har han ej lidit nog, börjar han advocera, ännu är han ej nog sofrad och renad genom lifvets kamp, så att han för- tjänade den eviga hvilan som lön för ett godt dagsverke.

- 48 -

Och så har han hustru och barn att draga försorg om och att . . . Hvad är det för ett styng som far genom honom vid tanken på hustrun? Hvar kan det komma ifrån? Samvetsstjng? Hvarför samvets- stjng? Huru kommer han på den tan- ken? Han har ju ingenting gjort, som han skulle ha ondt samvete för. Det är märkvärdigt att slikt alls kan falla honom in. Han har ju hållit på att sätta till sitt förstånd vid bankpulpeten för att skaffa sin hustru och sina barn det nöd- vändigaste. Sin hälsa icke att tala om! Hvarför då samvetsstjng?

Han blir liggande svarslös med den obesvarade frågan som ett plågsamt tom- rum inom sig. Hans glada tankar ha störts af ett ström oln, som gick framför deras sol. Strömolnet dröjer kvar en ganska lång stund framför solen, och han känner sig olustig ånyo. Han nästan harmas öf ver sin hustru, då blotta tanken på henne kan taga hans nyvunna lefuads- mod ifrån honom. För att få kraft att lefva, måste han således låta bli att tänka på sin hustru, säger hans logik hviskande.

I

— 49 --

Men han vill icke höra den hädiska rösten, hvilken gör sådana djärfva och krassa slutsatser, han slår bort alltsammans och degraderar det till ett hugskott, som han icke bör fästa sig vid.

Och då går solen ur moln.

Hans leende tankar komma igen, och i det åter frambrytande solljuset ser han sig som en stoisk, uppoffrande make och far, hvilken varit färdig att offra sitt lif för de sinas skull. Och därtill är han fär- dig ännu, det är så hans plikt, och från pliktens utstakade väg viker han icke. Men för att kunna fylla sin plikt måste han ha sin hälsa igen, och för att få sin hälsa igen måste han slå bort alla mörka tankar. Att slå bort de mörka tankarna hade lyckats honom för första gången i dag, han vet icke rätt h varför, han vet bara att det lyckats honom. Och han vill för sin egen och sin familjs skull slå bort dem allt fortfarande, ty om han kan det, så skall han frisk återvända hem och skall där ånyo upptaga sitt arbete och

bli de sinas stöd.

4

— 50 —

Kan han det däremot icke — ja, då skall han aldrig återvända hem och aldrig vidare bli något stöd för dem. Då kan han gå och lägga sig i sin eksäng med utsikten uppåt San Salvatore och vänta på sin frälsare döden, såsom han ännu i går var besluten att göra. Alltså: det är hans plikt att med alla krafter hugga tag i lifvet igen, efter det själfmant kom- mer och erbjuder sin retelse åt honom. Hvarför vände väl döden annars hans tim- glas med löftet att lifvet ännu skulle gifva honom mycket?

Ja, — döden och det vända timglaset!

Klerckens tankar bli envist hängande vid fantasien, han haft i går. Men var det då bara en fantasi? Den var så tydlig som om han upplefvat alltsammans. Han kommer ihåg hvarje drag i dödens an- sikte, ser uttrycket af oändligt medlidande däri och hör hans röst, när han vände timglaset: Ku rann ditt sista sandkorn ur! Och sedan: Du har förödmjukat dig inför mig, därför har jag vän dt om ditt timglas. Hvarje sandkorn i ditt förflutna lif skall rinna igen som ett luttrande

— 51 —

miDne, föra med sig" gamla tankar i en ny riktning, lära dig lifvets följdriktighet och tunga ansvar! Gå tillbaka till lifvet, det skall ännu erbjuda dig mycket!

Nej, det var mer än en fantasi! Hans utrunna timglas hade döden vändt om igen, och nu rann lifvet på nytt i hans ådror. Det var mer än en märkvärdig vision — det var verklighet! Klercken gömmer ansiktet i sina händer och faller i grubbel. Det är stora, höga tankar om lifvets ansvar, vedergällningen ocji om människans oförmåga att bestämma om sin egen lifslängd. När han vaknar upp ur dem, vill han se platsen där hans åt- görande samtal med döden stått.

Hans blick tiyger uppåt en ofantlig våg af ljus grönska, som hotar rulla ner och begrafva honom under sin väldighet. Han ser till höger kugg järn vägen draga sitt smala, svarta streck ett stycke uppåt branten och försvinna bakom en upphöj- ning i det gröna. Rätt framför honom når grönskan himmeln, och där är ingen- ting att se. Längst till vänster stupar berget brant ner med kala, rödaktiga

— 52 —

raviner af vittradt grus, mellan hvilka grundens svartvioletta dolornit står på stup i väldiga, delvis mosstäckta väggar. Af vallfartskjrkan och krönet ser han ej ett spår.

Hans blick återvänder som i svindel från sin snabba bergsbestigning, letar sig utför branterna, finner en af sats och en mörkare skuggning i grönskan — det är där stigen går fram mellan snåren. Längre nere börjar den ljusa vågen af grönska och rullar fram så godt som öfver hans hufvud. Hufvudvågen stannar på andra sidan landsvägen, hindrad af dess breda, dammiga fåra och tuktade stenbalustrad mot sjösidan. Xedanför den bara stänk af grönska, och tätt öfver honom de va- jande mjuka almlöfven.

Då hans blick passerar landsvägen, som ligger osynlig bakom stenbalustraden, ett tjugutal alnar ifrån honom, ger han akt på att någon stannat däruppe, lutar siof mot barriéren och stirrar ut öfver sjön. Ett par lummiga grenar hindra honom från att se personen, men när han flyttar sig några alnar åt sidan och blir

I

— 53 —

varse den stirrande, stockas hans ande- dräkt för ett ögonblick och hans rörelser dämpas för att han skall kunna förbli obemärkt.

Med händerna under hakan och arm- bågarna stödda mot stenbarriéren står fransyskan från i går och dricker östan- vinden och sjödoften, under det hennes fina näsvingar spela och lefva. Hon är så nära, att han kan urskilja hvarje hen- nes drag och själfva uttrycket i dem.

Det flyger en plötslig idé genom Klerckens hjärna: Han har spejat efter platsen, där han haft sitt samtal med döden, och finner i stället sin märkvär- diga fransyska bekanta från i går! Ännu vibrera hans nerver efter alla egendom- liga, mystiska och symboliska intryck han haft i Italien, och han kan icke värja sig för att göra en dunkel sammanställning af dessa omständigheter. Allt medan han girigt ger akt på den ensamma damen, spekulerar hans irriterade hjärna öfver möjligheten af ett samband mellan hans dödsfantasier i går och i förgår och mellan fransyskan och sin nyvakna lefnadslust i

— 54 —

dag. Hon blir allt mera för honom ett mystiskt redskap i en högre makts hand, ett något, som ställt sig i hans väg till hans räddning, för att döden ej skulle vändt hans timglas förgäfves. Oklart, men likafullt säkert tillskrif ver han henne sitt förändrade själstillstånd, han har läst om dylikt förut; han finner ingenting underligt i att en vacker kvinna endast genom könets magnetiska makt kan ut- öfva ett afgörande och gynnsamt inflytande på hans öfverretade nervlif. Och han känner liksom en varm flod af tacksamhet mot denna kvinna, som genom sin blotta närvaro förmått jaga hans stora ångest på flykten, hvilket hälsovården och läkarna aldrig lyckats göra.

Han förblir liggande alldeles orörlig, upptagen af sina ofrivilliga tankekombi- nationer, noga följande med det skiftande uttrycket i det vackra ansiktet ofvanom balustraden. Han njuter af det egen- domliga och sällsporda i detta tillfälle, som låter honom observera en vacker kvinna, h vilken tror sig vara ensam med sig själf. Han känner med sig att det

I

— 55 —

är så godt som tjufnad, att han borde gifva sig tillkänna, men han hålles till- baka af sin redan från första stunden erfarna, obetvingliga lust att utforska henne.

Damen, som nu lutar sig mot balu- straden, har icke mycket kvar af det egendomliga, tysta minspelet, som vid dinern i går först drog Klerckens upp- märksamhet på henne. Alltså var det bara koketteri. Nu är hon ensam och tror sig vara obemärkt, och hennes ansikte bär nästan spår af trötthet och leda. Endast näsvingarna skälfva, när hon super in doften af vatten och fukt som vinden bär med sig. Blicken är inåtvänd, utan uttryck, fast den ger akt på någonting ute på sjön. Det är som om hela hennes person och själ krupit in bakom ytan och lämnat den tom och glanslös och utan lif, så snart hon blifvit ensam.

Han nästan ångrar sitt spioneri och har lust att gå fram till henne och an- gifva sig. Det intryck han får af henne nu, är ett så helt annat än det i går; i

~ 56 -

stället för beundran känner han såsom ett svagt medlidande. Hon är kanske lika olycklig som han själf, när allt kom- mer omkring. Men medlidandet gör ho- nom kylig — han hade icke tänkt sig henne sådan.

I detsamma hörs det hästtramp och rullandet af hjul. Det är märkvärdigt att se, hvilken förvandling den ensamma damen undergår i ett nu. Hennes figur växer, hennes ögon få glans, och an- siktet blir lefvande igen. Utan att vända på hufvudet låter hon vagnen rulla förbi bakom sig. Blotta närmandet af alldeles främmande och likgiltiga per- soner, dem hon icke ens brytt sig om att se på, har sändt en ström af lif genom henne, hennes hela uttryck har blifvit högdraget och själfmedvetet, det finns ej ett drag hos henne numera, som kunde påkalla medlidandet, Klercken nyss var färdig att skänka.

Det är just sådan han vill ha henne! Hennes slapphet nyss har endast gjort henne intressantare i hans ögon. Han sträcker sig

— 57 —

fram så långt han det vågar, för att ej låta den minsta skiftning i hennes ansikte undgå sig. Det förblir högdraget och behär- skadt, nästan strängt, fast vagnen länge- sedan rullat utom hörhåll och ingen ny promenerande är i annalkande. Det är som om hon numera kände af att hon var observerad, hon ser sig forskande om- kring, och en gång borrar sig hennes mörka blick rakt in i grönskan, under hvilken Klercken ligger gömd. Den har ett så hotande uttryck, att han tror sig ertappad för sitt spioneri på bar gärning. Hon har dock icke upptäckt honom, hon har bara misstänkt en främmandes när- varo — Gud vet huru! Ty med ett ut- tryck af sårad värdighet och förnärmelse söker hon ännu en gång den otydligt anade och omedvetet förnumna spionen, finner honom icke, kastar missaktande på hufvudet och går bort i vredesmod.

Klercken är häpen öfver hennes tyd- ligt ådagalagda medvetande att ha blifvit förolämpad, tror ett ögonblick att hon likafullt upptäckt honom, men lugnar sig i det nästa med att hon säkert icke hand-

— '.8 —

lat så som hon gjort, ifall hon verkligen fått syn på honom.

Om fem minuter har han gått fatt henne på strandvägen, låtsar som om han återvände från en längre promenad och frågar henne huru hon befinner sig i dag.

»Jo tack, så där! Inte riktigt väl. Jag är tyvärr alltid beroende af vädret — alldeles som en barometer. I går hade jag det riktigt plågsamt, då det blåste från norr, och mina nerver dallra ännu i dag. Ja, förlåt, jag ser att ni ler åt min sensibilitet, såsom jag ville göra det själf, om jag bara inte led så under den.»

»Jag ler inte — hvarför tycker ni jag ler?»

»Ni log kanske inte med munnen, men jag kände i alla fall, att ni fann mitt beklagande löjligt. Men vi ha ju inte sammanträffat med hvarandra att göra läkarkonsultationer; nog om det nu!»

»Får jag be er att inte vara så miss- tänksam med mig. Jag är själf mycket färdig att beklaga mig för den som vill höra på — • hvarför skulle jag inte gärna lyssna till en annans bekymmer, i synner-

— 59 —

het när de äro så . . . huru skall ja^ säga? ... så ... så luftiga och subtila . . . och för resten så lika mina egna?»

Fransyskan ler nervöst och litet for- ceradt och ser på Klercken med sin sär- egna blick, där uttrycket växlar för hvarje sekund med tankarna som komma.

»Skulle ni verkligen,» säger hon lång- samt, i det hon ger akt på honom fort- farande, »skulle ni verkligen också gå omkring som en viljelös magnetnål, un- derkastad tusen olika inflytanden? En magnetnål^ som missvisar oaf brutet, eme- dan den är så känslig. Icke en af de lyckliga, stadiga kompassnålarna, som all- tid ha sin bestämda pol att peka mot . . .! Jag vågar tvifla på det.»

Klercken är ett ögonblick träffad af den slående liknelsen, ty fastän han icke erfarit sin nervösa magnetism så klart, beskrifver hon hans själstillstånd alldeles förträffligt.

»Jag vill inte säga,» svarar han, »att min inneboende magnetism missvisat mig, jag tror tvärtom att den gifver mig ett slags intuition, som gör att jag anar kla-

— fö- rare än jag tänker, åtminstone snabbare. Jag är kanske en af de lyckliga kompass- nålarna, som visa rätt. Jag vet bland annat att jag aldrig trifs på ett ställe innan jag tagit reda på väderstrecken.» »Ja, ja,» svarar fransyskan, »men är man en gång smidd till magnetnål, be- höfs det så litet för att man skall miss- visa. Ett skarpare inflytande af en annan magnet, och er ursprungliga pol gör sig icke mer gällande! Tag er i akt, det säger jag er! — Kom ni gående på långt håll efter mig?» frågar hon därpå helt plötsligt och öfverrumplande.

»Huru så? Jag vet inte. Jag gick vägen fram i min vanliga promenadtakt, tills jag kände igen er på något afstånd framför mig. Då (ikade jag på stegen för att gå fatt er.»

»Ni har icke hvilat er någonstans bredvid vägen?» Hon ser forskande på honom.

»Nej,» svarar han raskt. »Huru så?»

»Å, det är ingenting! Ett af mina vanliga infall bara. Jag stod därborta

— 6i —

vid vägkröken och stirrade ut öfver sjön, när jag i ett nu alldeles tydligt kände att någon gaf akt på mig. Ja, ja, ni skall inte skratta! Jag känner männi- skors närhet i luften utan att se dem. Jag är olycklig öfver min egen känslighet och ville ingenting hellre än bli af med den.»

»Och ni trodde jag gaf akt på er någonstans ifrån?»

»Ja, det trodde jag.»

»Och h varför trodde ni att det var just jag?»

Fransyskan ser på honom med en plötslig blick, rodnar knappast märkbart, kastar sedan själfs väldigt på hufvudet och säger helt ärligt som den naturligaste sak i världen:

»För att jag kände igen samma känsla, som jag erfor i går, när ni fixerade mig vid dinern.»

»Det var för besynnerligt!»

Klercken är gripen på bar gärning, han är förvånad och ertappad på samma gång. Han kan inte afgöra om hon bara skämtar med honom eller talar

62

allvarligt, han ämnar redan erkänna öppet . sitt lilla streck, då det i detsamma faller honom in att det vore synd att så platt af bryta en begynnande mystificering; hans nya lefnadsmod ger honom lust att fort- sätta ett så intressant spel, och han säger med spefullt men eftertänksamt allvar för att blanda bort saken:

»Ja, man påstår att jag har onda ögon.»

»Gör man det?^/ utropar fransyskan nästan förskräckt och drager sig ofrivilligt undan honom.

>.Ja — kortspelare och annat vid- skepligt folk vilja inte gärna att jag skall se på deras förehafvanden. Jag för alltid otur med mig.»

»Är det möjligt?>-' Fransyskan be- traktar honom med en half blind blick, där han ser tydligt hennes skiftande tan- kar sträfva att klargöra något.

»Och ni sydländingar,» fortsätter Klercken, »ni gå ju gärna med amuletter för att skydda er för onda ögon — inte sant?»

I

- 63 -

, I samma nu hämtar sig hans vackra granne ur sina vagabonderande tankar, det går som ett ryck igenom henne, hon har funnit igen sina positiva själsförmö- genheter, och med ett litet öfverlägset och mångtydigt löje säger hon:

»Er ironi är mycket väl placerad. Jag kan inte annat än förkrossas af den. Ni har gjort rätt, som så krasst dragit mig ned i verkligheten igen, jag höll på att glömma, att det är den som regerar världen, eller i alla fall samtiden.»

Klercken vill öfvertyga henne om att han alls icke vågar påstå något dylikt, allra minst efter de erfarenheter han gjort under de senaste åren. Han förstår visserligen icke mycket af de nyaste teo- rierna; han fattar ej mysticismen och symbolismen i den nyaste konsten och litteraturen, men de intressera honom, och han ville gärna bli invigd i dem. Han tror i allmänhet med Shakspeare att det finns mera mellan himmel och jord än filoso- fien ännu i dag drömt om. Han är skep- tiker, ingen realismens och naturalismens svurne anhängare, och han hatar tenden-

- 64 -

serna till krass materialism och pöbel- välde. Framtidens matsocialism, sådan den måste gestalta sig, om den får mak- ten^ är för honom afskjvärd.

Men fransyskan sluter sig inom sig med sårad ambition, svarar enstafvigt och med udd och blir icke blidare ens sedan de i den vackra matsalen placerat sig midt emot hvarandra vid lunchen. Hon är en helt annan person än i går.

Det gör Klercken ledsen och ånger- köpt, han förklarar att han så ogärna velat förverka den lilla skymt af sympati och samstämmighet, som deras första sammanträffande hade låtit honom tro förefanns mellan dem, och hans ironi, som bröt stämningen, var visst ingen blo- dig sådan, hellre då en blott invändning för att gifva lif åt diskussionen. Trots alla försäkringar förblir fransyskan reser- verad, ser då och då forskande på honom, och drager sig på lunchen undan för hela den öfriga delen af dagen.

IV.

Sj'ägen därpå ligger Klercken igen i sitt rum och mäter San Salvatores höjd genom det öppna fönstret med tankfullt uttryck och under ett egendomligt klart- seende tillstånd.

Han har hämtat ur själfva sin sjuk- dom en fri och klar syn på tingen; nu när hans hälsa lofvar vända igen, märker han det tydligare än förut. Hans lång- variga sällskapande med dödstanken har lärt honom se företeelserna så att säga i fågelperspektiv, det är ingen villfarelse, ingen feberfantasi; han känner att han är hemma i en ny, stor värld, dit detta lifvets småsinne icke når för att grumla

^. — 66 —

bans blick. Hans sisfca sammanträffande med döden uppe på tempeltinnarna bar gifvit bonom ett stort lugn, en förlåtel- sens frid, bar släckt bans personliga små lidelser ocb brutit udden af bans ångest. Under sina irrande tankar tackar ban turvis sitt af görande samtal med döden för den märkvärdiga förbättringen, som skett med bonom, turvis den egendomliga fran- syskan, utan att kunna afgöra bvilkendera som bar förtjänsten.

Han vet bara, att ban nu fattar lif- vet ocb världen på ett sätt som tillfreds- ställer bonom, ban är själf utanför det, ofvanom det kanske, ocb ban skall aldrig mer taga varmare del i det, än bvad ban nödvändigt måste. Han ser nutiden ocb framtiden defilera förbi sin blick, ban kan icke älska sin samtid ocb ban bar föga hopp om framtiden. Han ser mate- rialismen, trälens filosofi, i allting; ban ser materialismen stjra sin samtid ocb ban ser den också taga framtidens tyglar. Politiken bar alltid varit materialist i grunden, men dess beroer ba tidigare åt- minstone förstått att maskera sina krassa

- 67 -

syften och gifva sin konst — handlingens konst — en lyftning, som kunde entu- siasmera mängden och bringa den att hänförd kasta sina lif i gapet på foster- landskärlekens och krigets afgud. I dag stå alla nationer nog så färdiga att sluka upp hvarandra, men ingen vågar det första steget, emedan de ledande veta att de entusiasmerande begreppen numera äro nog så vördnadsvärda fanor, under hvilka massorna väl kunna samlas, men som knappast skola förmå hålla dem tillsam- mans när paniken bryter lös och ett män- niskolif icke längre har helgd. De le- dande veta att politikern numera bör räkna med en nytillkommen faktor: den lialf upplysta, farliga, lösa befolkningen, som är det stora flertalet, tiodubbelt tal- rikare än militären, som är uppretad af agitatorer och som ingenting har att för- lora, men allting att vinna. Och förklaras en gång kriget, och människolifvets helgd är förbi, då förbyter denna nya faktor den fordom så enkla krigssubstraktionen till en ekvation af hög grad med många obekanta! Den materiella samtidens

— 68 —

störste materialist, Bismarck, har själf förut- sagt, att det nästa stora kriget blir icke så mycket ett krig mellan nationerna som ett dylikt mellan de rika och fattiga, mellan de hungrande och de mätta.

Ju längre det afgörande steget uppskju- tes, desto mera medvetet organisera sig de nya elementen till en stor internationell, krasst materiell makt. Seklet närmar sig sitt slut, alla äro trötta af att vänta på åsk- vädret, som aldrig får kraft att bryta ut, märkvärdiga tecken till förslappning göra sig gällande. Mänsklighetens historia står framför ett helt nytt skede, en vändpunkt på sin väg, som ångans och elektricitetens tidehvarf förberedt, men själfva det af- görande steget, inslåendet på den nya Y^gen, ligger i det kommande seklets sköt.

Denna väntandets och förberedelsens tid tynger som en mara öfver själarna i seklets aftonkvalm. Materialismens hejd- lösa njutningsbegär har förslappat dem, som fått vara med om festen och för- bittrat alla dem, som betalt den med sin svett och sitt elände, utan att ha blifvit delaktiga af resterna en gång. Lazarus

- 69 -

ligger allt fortfaraode vid den rike man- nens port, men lian är blifven en poc- kande, fräck tiggare och låter ej af spisa sig med smulorna, äfven om de b j ödes honom. Han vill i sina trasor och med sina smittande frätsår taga plats vid själfva festmåltiden, och han nöjer sig icke längre med utsikten att en gång i evigheten få hämnas genom att vägra den försm äktande rike mannen en droppe vatten

Och huru skall allt detta lösas? Hvar är räddningen?

För den personliga fridens vidkom- mande genom att se bort från alltsam mans, genom att låta världen ha sin gång som förut och själf ha sin gång för sig. Ja, den som kan fixera sin tro eller som utan att fixera den besitter kortsynthet och hänsynslös handlingskraft nog att vilja som blind leda de andra blinda, han har naturligtvis sitt forum därute bland massorna. Den däremot, som är ärlig nog att gå tillrätta med sig själf och upplyst nog att erkänna sin oförmåga att lösa framtidens problem, för honom

— 70 —

blir ingenting annat öfrigt än resignation vis å vis de höga målen och arbete i stilla ödmjukhet för arbetets egen skull.

Och till detta ödmjuka arbete utan synliga resultat vill äfven Klercken åter- vända, han skall än en gång taga fatt på lifvets lugna välsignelse, sådan den er- bjudit sig honom vid tiden då han stif- tade familj, han vill glömma sig själf för att fostra upp sina barn till en lyckligare, yngre generation, som skall se framtiden ljusare an än hvad han själf förmått.

Hans lifskraft och hopp, som på ett så hastigt och sällsamt sätt kommit igen, rulla upp för honom hemmets små idyl- ler, och han grips af en stark längtan att genast fara hem för att realisera sina små men klara och fasta planer på fram- tiden.

Till en början vill han meddela sin hustru sitt beslut i ett bref, som skall bli helt annorlunda än de^ hon varit van att få af honom. Han tager hastigt fram brefpapper och sätter sig ned att skrifva med fast och redig handstil och en känsla af lugn sjlkerhet, som ger honom goda

— 71 —

och varma uttryck till skänks. Han skrif- ver, att en plötslig förändring till det bättre försiggått med honom, och utveck- lar sina anspråkslösa och fridfulla planer på framtiden ungefär sådana han tänkt sig dem nyss. Han slutar med ett tack och en bön om förlåtelse för all den oro- och sorg han genom sin sjuklighet ofri- villigt hopat öfver henne. Han vill ännu stanna en vecka i dessa härliga omgifnin- gar, hvilka gifvit honom hans lifslust igen, och sedan styra kosan mot norden. Inom allra högst två veckor skulle de således åter råkas, såsom han hoppas fri- ska och sunda, för att icke så snart skiljas åt igen.

Det är med en känsla af triumf han bär brefvet ned i pensionens postlåda, och han föreställer sig lifligt hvilken glad förvåning det skall väcka hos hans hustru, när det kommer fram. Allt fortfarande i ett tillstånd af tyst tillfredsställelse går han ut på glasverandan och därifrån i trädgår- den. 1 den täta lilla bambuskogen finner han en skuggig hvilplats, och han sträcker

sig ut i en soffa utan att tänka på någon- ting, ända till barnslighet stolt öfver att alldeles på egen hand ha kunnat fatta ett så stort beslut som att resa hem. Hela vintern och våren ha hans viljekraft och beslutsamhet varit brutna, hvarje hans handling har skett på läkarens eller hustruns initiativ, men nu voro de helt oförmodadt komna io-en och nu tagfer han själf åter fatt i sin själs tyglar för att icke så brådstördt lämna dem ifrån siof åt någon annan.

Han har halflegat en stund, under det behagliga och lugna framtidsvyer dragit förbi hans inre syn, då han med ens känner sig störd af något, hvilket lägger liksom en skymmande hand för hans själs ögon. Han vet icke hvad det är, men han känner detta någonting draga sig och tvinga sig att vända på hufvudet. Han arbetar energiskt emot det främ- mande och störande inflytandet, men slut- ligen blir det så starkt, att han vänder sig om och ser fransyskan stå på ett litet afstånd ifrån honom, betraktande honom

— 73 —

med sitt egendomliga, tjsta och inåtvända leende på de vackra läpparna.

När han vänder sig om, kommer hon raskt fram till honom, räcker honom sin fylliga, hvita hand och säger gladt:

»Ser ni bara! Jag tvingade er med min blotta blick att vända er om!»

Klercken tager emot handen passivt, han kan icke neka till hennes inflytande, men det retar honom, och han är ledsen öfver att nödgas lämna sina idylliska tan- kar. Dessutom sårar honom hennes sä- kerhet och det triumferande tonfallet i hennes röst. Han ser ovilligt på henne och kan ej värja sig för att finna hennes eviga, gåtlika löje en smula konstladt.

»Nå? Hvad går det åt er?» frågar hon lika uppsluppet som nyss. »Ni häl- sar ju knappast på mig, fast vi icke sett hvarandra sedan frukosten. Och det var inte många ord vi talade med hvarandra då. Hvad skall det betyda?»

Klercken hämtar sig ur sin omotive- rade förargelse, gör våld på sig och sva- rar artigt:

— 74 —

>Jag lät bara mina tankar flygabort med mig. Det här latmanslifvet blir mig outhärdligt i längden. Jag börjar längta till mitt arbete igen efter mer än ett hälft års sysslolöshet. Det finner ni väl rätt förlåtligt?»

»Naturligtvis! Det förstår jag så väl. Också jag har mitt arbete, ser ni, men jag är lycklig nog att kunna föra det med mig hvart jag behagar.»

»Och hvad är det för arbete, om jag vågar fråga?»

»Det är ett arbete, som jag är rädd att ni underskattar. För ni är naturligt- vis en välbeställd, inrangerad och aflönad samtidens träl — förlåt uttrycket! Ni kan också vara samtidens herre, beror på huru man tager det. Jag menar att ni är en dylik förnuftig materialismens handt- ian gare, som går samtidens ärenden i sam- tidens stora mekaniska verkstad. '>

Återigen blir Klercken slagen af sam- bandet mellan hennes och sina egna tan- kar nyss, då han satt i sitt rum och be- traktade världen i fågelperspektiv. Han

—- 7) —

möter hennes blick och svarar med ett ofrivilligt tonfall af bitterhet:

»H varför dömer ni mig så strängt? Vi många, som icke ha den banbrytande tron och förmågan, vi ha väl ändå rätt att finnas till och njuta frukterna af vårt arbete så mycket vi det kunna?»

»Nej, ni förstår mig inte,» säger fran- syskan lifligt och fattar eld. »Jag unnar Jilla den tillfredsställelse de kunna ha af sitt arbete, men det är själfva arten af samtidens arbete jag hatar. Vi komma att drunkna i dast, själlöst välbefinnande på den ena sidan och dö af hunger på den andra, om seklets nyaste brutala filosofi om den starkares rätt får makten. Jag vill ha flykt i lifvet, idéer och hänförelse, uppoffring och tro, och jag gör hvad jag kan för att bibringa människorna dem. Jag har ingen skapande talang, tyvärr, men med min språkkunskap gör jag hvad jag kan för att införlifva med den fran- ska litteraturen alla nya uttryck för de stora rörelser på spiritismens och det öf ver naturligas gebit, som i England och Amerika och för öfrigt litet hvarstans i

— 76

världen börja träda upp som en ny ljus- ning efter naturalismens natt. Min tro är att frälsningen från samtidens förne- drande dyrkan af materien ligger där och endast där! Ja, jag är bara en öfversät- tarinna, men en öfversättarinna med mera glöd och tro än de flesta nutida författare, som skrif va volymer ...»

Klercken kan icke hindra sig att le litet missaktande. Alltså bara en blå- strumpa, en spiritistisk, öfvernaturlighets- förgiftad själfbedragerska! Ett fruntim- mer, som icke ens hade själfständig talang, utan nöjde sig med att tjäna de moderna reklam- och sensationshungriga muserna som ett slags kammartjänarinna! En för- nuftsförblindad svärmerska, som gjorde sig en religion af skickliga bedragares hokus pokus! Usch då! Och så den if ver, hvarmed hon idealiserade sitt arbete! Klerckens aktning för henne sjunker med ens flora grader, och han svarar med en .stämma, som han taktfullt gör så litet gäckande som möjligt:

»Jag är en mycket dålig proselyt, men kanske vill ni omvända mig till er

— 77 —

tro likafullt? Och lära också inig- att svärma för andeknackningar och bord- dans?»

Hans känsliga vedersakarinna har längesedan genomskådat hans tankar, det skjuter en liten harmsen rodnad upp i de finhjlta kinderna, hennes mörka blick blir utmanande, och redan innan han svarat kastar hon sitt hufvud stridslystet tillbaka. Klercken ger icke akt på hen- nes förändrade min, utan gör sin fråga, där ironin hån skrattar bakom den höfliga formen.

»Jag borde ju ha förutsett er miss- aktning,» svarar hon med läppar som skälfva. »Likafullt lät jag narra mig att tro på ert goda omdöme alldeles för mycket. Jag hoppades ni skulle vara gentleman nog att behärska er för min skull och inte genast bli småsint elak. Ser ni, det småsint elaka, som grinar ut allting som det inte kan fatta, det är just uttrycket för samtidens hela egen- kärlek och lumpenhet. Men det draget tål jag inte. Det är hjärtlöshetens tank- löshet! Hjärtlösheten, som ett ögonblick

- 78 -

glömmer att hålla bildningens och de ötVerenskomna höfliga formernas mask för sitt fula ansikte, och därför visar fram sitt illvilliga grin, som skall vara likt Mefistos. Men af hans härliga djäfvulska intelligens har den alldagliga hjärtlös- heten inte ett spår. Den liknar Sancho Panza, som inför spegeln lärt sig apa efter Mefistofeles satansgrin för att im- ponera på en kasperteaters publik!»

Klercken har med förvåning och ny- fiken undran följt med hennes stigande indignation. Den kommer henne att blixtra, icke blott ögonen, utan äfven orden — hela hennes väsen! De lifliga rörelserna liksom stråla ut hennes argu- ment rent fysiskt, stämman vibrerar af knappast tillbakahållen harm, passerar hela skalan af tonfall utan att bli skri- kande, och de vackra ögonen spruta en eldig själs uppretade viljekraft.

Han glömmer de skarpa ordens inne- håll, som är riktadt mot honom själf, för deras otvungna och pärlande flöde, som han beundrar ofrivilligt. Han känner sig icke slagen af hennes vrede, han kän-

— 79 —

ner sig uppfriskad, entusiasmerad med henne, som om han såg ett prof på hän- förande och stor dramatisk konst.

När han skall till att förklara och urskulda sig, af bryter hon honom stolt med att det kan ske en annan gång, nu är hon för upprörd. Han skall för öfrigt tillgifva henne hennes häftighet, men hon kan omöjligt behärska sig, när hon en gång fattar eld. Och i det hon går, letar hon fram ur sin arbetsväska en liten för- gylld visitkortsbok, vänder sig om och lägger sitt kort på bordet, sägande i lug- nare ton:

»Ni har naturligtvis inte varit nyfi- ken, och ni vet därför icke mitt namn en gång. Här har ni det! När vi råkas igen i morgon, måste ni visa mera för- syn för mig — min medfödda olyckliga nervspändhet tål så illa ert öfversitteri och er flegmatiska elakhet. Och om ni vill vi skola bli vänner, så måste ni lägga band på den, för att ej uppröra mig all- deles för mycket. Jag är ju här för att söka hälsa och lugn, äfven jag!»

— 8o —

Hon går med korta, energiska steg uppför sandgången till terrassen; Klerc- ken kan ej låta bli att beundrande följa henne med blickarna, och han lägger märke till att hon bär sitt hufvud såsom trots någon framstående tragedienne i Maria Stuarts roll. Först när hon är hunnen ur synhåll, ser han på visitkortet, hvilket han utan att ge akt på tummat mellan fingrarna. På det finns en krona, och därunder står i gammaldags bokstäf ver :

Victomtesse d'Ottange.

När han läst det förnäma namnet efter den lika förnäma titeln, kan han ej hålla sig från en yttermera försmädlig tanke:

»Lämnade hon ej likafullt sitt visit- kort här för att imponera på mig med sin högadlighet?»

Ett ögonblick är han böjd att tro det^ men så kommer han åter igen ihåg hennes äkta indignation, hvari han ej kan finna ett spår af beräkning eller för- konstling. Hennes utbrott skedde alldeles omedelbart med en häftighet, som tydde på mycket starka passioner och en något

a

svärmisk och vidtflygande, men kanske verkligt nobel ande. Och han vill icke förneka, att hela scenen verkat sällsamt tilldragande på honom, framför allt genom den glänsande skönhet, som strålat nr hennes hela väsen. Dessutom kände han sig smickrad. En så väluppf ostrad dam, som hon antagligtvis var, förgick sig icke inför en obekant, om han icke besatt hem- ligheten af att bringa hennes blod i svall- ning.

Efter ett kort funderande tager också Klercken fram ett visitkort med en adlig krona och skrifver småleende en artig ursäkt på kortets baksida för att han retat madame la vicomtesse.

»Den ena så god som den andra!» tänker han och sänder tjänstflickan med kortet upp till fru d'Ottange.

•^*

v.

5} et är den följande dagen efter lunchen, vid hvilken Klercken lyckats åväga- bringa ett slags försoning mellan fru d'Ottange och sig. På maten följer han henne ut i trädgården och därifrån ned till en terrass tätt vid sjön, där pensio- nen har sitt badhus och ett par soffor i skuggan af några öfveråriga, vissnande popplar. Framför dem låter en stor tår- pil sin ljusa grönska svaja som plymer ned öfver vattenytan.

De sätta sig som på öf veren skom- melse, och Klercken säger lågmäldt och eftertänksamt, skyndande förbi alla sår- bara punkter:

— 83 —

»Vet ni, madame, jag börjar tilldela er undergörande kraft.»

»Hvad vill det säga?» frågar madame d'Ottange och ger akt på Klercken miss- tänksamt för att upptäcka en ny ironi bakom hans ord.

Klercken ser henne trovärdigt och sorgset in i ögonen, ser där hennes miss- tanke och svarar i nedslagen ton:

»Ni tror att ni har med en lefnads- glad och belefvadt elak världsman att göra, men ni bedrager er tyvärr. Det är längesedan jag var lefnadsglad, och världs- man har jag väl aldrig varit. Jag är i grunden en mycket beskedlig kälkborgare, och min lilla ironi är alls inte så farlig, att ni skall börja akta er för den — tro mig! Det är ni själf, som verkat så säll- samt lifgifvande på mig och kommit mina slumrande sällskapsmansinstinkter att flamma upp för några ögonblick — det är allt!»

»Det ni säger nu är så pass artigt och ledigt, att ni bestäm dt har en ganska uppöfvad vana att svarfva fraser.»

84 -

>Det kan väl förefalla om jag: får berätta er sanningen, så har det förgått långa år sedan jag fört en konversation med en främmande dam.»

»Jag förstår då inte^ hvarför just jag blifvit värdig er sällsynta uppmärksam- het . . .?»

»Vi skola tala förnuft, fru d^Ottange! Tro mig, vårt lilla missförstånd i går skall endast göra det lättare för oss att bli vänner. Det skadar alls inte att en bekantskap inledes med en liten dispyt, hellre gagnar det. Jag känner, som sagdt, inte igen mig sedan jag kommit hit till Bellevue, och jag tror icke att jag har bara den goda pensionsmaten och de vackra omgifningarna att tacka för det.»

»Ni är ju på allt vis att gratulera, herr Klercken!»

»Kanhända! 1 synnerhet till att ha gjort er bekantskap . . . ! Ser ni, som jag sade ...»

Fru d'Ottange drager sig längre un- dan i soffhörnet, ler mot honom älskvärdt och retsamt, men afbryter honom med allvar i stämman:

— ö) —

»Jag- känner inte heller igen er, så- dan ni var först, när jag såg er. Det klädde er mycket bättre att vara tillbaka- dragen. Och tycker ni inte som jag: man bör låta bli att forcera en bekant- skap och taga ifrån den den första oviss- hetens hela bräckliga behag?»

Klercken känner sig träffad både af det af visande i hennes svar och det sanna däri. Hennes gäckande är icke endast koketteri, det gömmer som på en tyst bön om att han icke skall gripa i henne med grofva händer, och han förstår i ett nu att tyda den egendomliga glimten, som lyser upp hennes blick. Hans lust att gå bröstgänges till väga är borta, han anar plötsligt och dunkelt att det ligger något mer i hans sympati för henne än en blott tacksamhet för att hon skingrat hans ångest; han tystnar och låter sig liksom bäras bort på en ström af varma förnimmelser, hvilka fransyskans vädjande och mycket gömmande ord låtit bryta lös inom honom. Han sitter med hufvudet nedböjdt en lång stund och finner ingen- ting att svara.

86 —

Då säger hon åter med en stämma, hvars minsta tonfall väcker välljudande eko inom honom:

»Tj, ser ni — det är ju synd att sköfla ett fält, som knappast hunnit låta såddens första gröna brådd bryta fram . . . inte sant?»

»Jo,» svarar han mekaniskt.

Det blir ånyo en paus. Klercken vill förklara att hans afsikt visst icke varit att sköfla någonting, icke en gång att pådrifva deras ytliga bekantskap, utan att han endast känt ett starkt behof att vara öppenhjärtad mot henne och att tala om för henne den förvandling i hans sinnes tillstånd, hon kommit åstad. Men satt icke hemligheten af hennes — ja, hvarför inte rent ut — tjuskraft på ho- nom just i detta oförklarliga inflytande? Skulle han då bryta förtrollningen genom att meddela henne det? Det förefaller honom nu såsom om ett enda ord vore nog för att bryta den. Och hon har ju själf bedt honom att icke gå brådstördt till väo^a i ett förhallande så finkänsligft som deras. Det blir dock i detsamma

- 87 - •

klart för honom, att han är mycket naiv, att han omedvetet gifvit sig in i ett dun- kelt spel med en vildt främmande, i my- stifikationer och i hemlighetsmakeri, och att han är på väg att fördjupa sig än vidare i dem. Nej — han måste göra alltsammans enkelt och klart igen genom att helt öppet tillstå för henne huru det hänger ihop. Men han kan icke komma fram med det numera, hon har bundit hans frimodighet, och han tänker med tyst skräck på möjligheten af att han kunde förverka hela hennes hälsosamma, lifgifvande inflj^tande.

Ett märkvärdigt, oklart samvetsagg plågar honom en sekund; det är som om han gjorde något orätt. Men på samma gång förefaller det honom, som sutte han nu vid källan, där lifsens vatten kväller fram. Dricka af det eller icke dricka — det är frågan! Dricker han af det, slip- per han sin årslånga, allt förhärjande ångest, dricker han icke af det, så förblir allt vid det gamla. H varför då göra sig samvete ?

88 —

Hvem gör han orätt med att låta sin inbillning en gång skena af med sig mot ljuset, lifv^et och hälsan i stället för mot natten och döden?

»Ah,» säger han högt och strjker sig med handen öiver pannan för att befria sig från sina tankar, »jag är en fantast och en hjpokonder, som lefver i idel in- billningar!»

Fru dOttange har länge och menande sett på honom med sitt mångtydiga sfinx- löje, hvilket han ej längre har kraft att harmas åt, fast det förefaller honom konst- ladt, och när han bryter ut i sin exkla- mation, stryker hon skickligt bort hela hans själsstrid genom att med sitt allra mjukaste tonfall säga :

»Hvem är inte fången i inbillningar under vår nervösa tid? Hela världen är hypokondrisk, och det finns ingen som kan afgöra hvar verkligheten slutar och fantasien tager vid. Yi ha en kort tid trott på realiteten i lif och konst, men när vi höllo på att drunkna i dess platt- het, togo vi luft under vingarna igen, och nu hålla vi, som fordra något mera

- 89 -

af lifvet, nu hålla vi på att söka vår lycka där uppe i det blå igen, alldeles som om realismens tidehvarf aldrig varit.»

»Jag vet inte,» svarar Klercken för- strödt, »jag har aldrig förstått mig på och intresserat mig för edra litterära skolor, än mindre har jag bekant dem som min religion. Jag har lefvat mitt eget, tunga lif ensam för mig, och jag har kommit till besynnerliga erfarenheter om mig själf ...»

»Ert ensamma lif och edra tunga er- farenheter äro, utan att ni vet det, delade af hundratal andra moderna människor, fast ni aldrig kunnat tro det eller be- kymrat er om att taga reda på det. Det finns ingen som är ensam — ingen!»

»Tror ni det?» frågar Klercken med plötslig ifver. Han erfar en inre glädje, som gör honom otvungen igen, och hans ögon få glans.

»Det är alldeles visst,» fortsätter fru d'Ottange, »men det är högst barnsligt af mig att spela lärarinna för er, som säkert gjort edra slutsatser ur lifvet och

— 90 —

kanske har er tro långt klarare och fa- stare utarbetad än jag min.»

»Nej, nej . . . tala inte

sa!

asr

ar

egentligen ingen tro alls, det vill säga jag har alltid sträfvat efter att nå en, som skulle tillfredsställa mig, men tills- vidare är det bara min kritiska, negativa skepticism, som utvecklat sig . . . Ja, kan- ske har jag en tro likafullt, men den har jag först under de senaste tiderna till- kämpat mig, och det är tron att döden är en välsignelse — — — »

»Hm — det är så lätt att tänka sig den Ijuf, när den ännu bara hägrar som det oundvikliga slutet på lifvet — — »

»Ånej — jag har allt varit i närmare gemenskap med döden under min senaste vinter. Tanken på den har varit mitt dagliga sällskap — »

»Och likafullt ser ni alls inte ut som en dödssjuk, så mycket jag kan förstå af ert yttre.»

»Jag sade ju er nyss att jag var hy- pokondrisk och lefde i mina inbillningar.»

Fru d'Ottange ger honom en blick af godt förstånd, och han söker där för-

— 91 —

gäfves efter det medlidande han ofrivilligt väntar få se Ijsa fram. I stället får hon ett nästan muntert uttryck, det kommer lif i de lustiga munvinklarna, och hon säger gladt:

»När man en gång lefver i inbillnin- gar, är det ju klokast att göra dem ljusa och glada i stället för dystra och tung- sinta. »

»Ja, det är så godt att säga^ men i själfva verket skämtar man icke med en förföljare, som ödelagt lif vet för en under långa tider.»

»Har ni då alltid varit så olvcklia- att vara ensam med er plågoande? Har ni aldrig anförtrott er åt någon, som kunnat skingra edra bekymmer?»

»Ajo — jag har flytt från läkare till läkare med dem, och senast har jag rest Italien rundt för att slippa undan dem.»

»Jag menar, om ni inte träffat en vän, som med sin sympati förmått värma er och stämma om er och jaga bort edra dystra tankar?»

»Hm . . .! Ja och nej! Jag tror icke de kunna jagas bort af en aldrig så upp-

~ 92 —

offrande vänskap eller kärlek. Själf den mest outtröttliga omsorg har visat sig vanmäktig- mot dem. Felet ligger icke i det yttre, inte hos omgifningarna, jag bär det hos mig härinne, ser ni . . .»

Klercken för handen till sitt bröst och suckar djupt. Hans hela person är i ett nu förändrad, det är som om hans försvunna ångest kommit öfver honom igen vid blotta tanken på den. Hans an- sikte är blekt, och de halföppna läpparna skälfva med ett uttryck af så djupt och allvarligt lidande, att fru d'Ottanges små- löje vissnar på hennes läppar. Hon ser sig orolig om ett ögonblick, obeslutsam, tappande sin redan färdiga, uppmuntrande replik inför det allvar, som hon så oför- siktigt frammanat.

När hon icke finner det rätta för- lösande ordet och då Klercken fortfarande sitter framför henne med ett nästan van- sinnigt stelt drag af ångestfullhet, som han ej förmår behärska, blir hon hemsk till mods och reser sig upp för att gå. 1 detsamma ser hon honom göra en häf- tig rörelse för att vinna igen herraväldet

— 95 —

öfver sig, hon stannar obeslutsam ocli deltagande ett ögonblick och märker att det stela draget i hans ansikte likasom veknar upp och smälter bort. Hans ögon fyllas i stället med tårar, och genom dem ser han på henne med en blick så full af bottenlös sorg, att hon glömmer sig och fattar hans hand med en häftig, krampaktig rörelse:

»För Guds skull — ni är sjuk! Låt oss gå hem!»

Därpå känner hon ett par heta, brän- nande droppar falla på sin hand, hon är upprörd, utan att veta om det är af del- tagande eller skräck, och hon anstränger sig att lugna honom, följande en helt naturlig instinkt hos sig:

»Se så, min vän^ nu är det öfver! Lugna er då! Jag visste inte att jag rörde vid en så känslig sträng hos er. Följ med nu, så gå vi!»

Hon känner att han far med hennes hand helt lätt öfver sina läppar utan att kyssa den, öfver sina heta ögon och sin bultande panna samt stryker ett tag med den genom sitt hår. Sedan låter han den

— 94 —

falla ned, reser sig upp och säger med en röst, som har föga kvar af den häftiga rörelsen hon sett hos honom nyss:

»Tack, madame — tack! Blif inte skrämd för mig — jag är så djupt olyck- lig! Ni vet inte hvilket välsignadt in- flytande ni har på mig genom er blotta närvaro, och ni skall förlåta mig att jag icke kunnat behärska mig.»

Madame dOttange svarar ingenting, hon har börjat gå uppåt pensionen och ser sig med vakna ögon omkring för att upptäcka om icke de möjligen haft något obehörigt vittne till den underliga, upp- rörda scenen de spelat nyss. Utan ett ord följas de åt och skiljas på terrassen framför verandan.

När Klercken kommer upp på sitt rum, får hans upprörda sinnesstämning åter makt med honom, han kastar sig ned på sin soffa och gråter som ett barn. Hvarför? Det vet han icke, han påmin- ner sig bara att han som barn kunnat gråta på samma vis när han varit mycket olycklig och sedan hans mor rned en god kyss och en smekning förjagat hans

— 95 —

barnsliga bekymmer. Således håller han på att bli barn på nytt? Nu redan? Vid trettiosex år! Nej, det är för mycket, för tungt, för hjärtlöst af lifvet att i hans bästa mannaår taga all mannens stolthet och motståndsförmåga af honom! Han var sjuk, sjuk, sjuk! . . . En sjuk själ i en sjuk kropp! ... en sjuk själ . . .!

Vid hans gamla devis glider hans blick ofrivilligt uppåt San Salvatore, där han råkat sin frälsare döden. Han blir småningom lugnare, hans tårar äro slut, och han känner sig åter förmögen att tänka öfver sitt tillstånd, icke endast känna smärtan af det. Han påminner sig sitt samtal med fru d'Ottange, kom- mer ihåg huru underligt han betett sig, men söker fåfängt efter orsaken därtill. Hvarför blef han på en gång så gripen af hennes otvetydiga sympati att han bar sig åt som ett barn i stället för som en man? Hvarför? Hvarför? Hvarför? Hjärnuppmjukning! Blödsinne!

Hans tankar gå i stora kretsar kring fru dOttange för att leta ut hemligheten af hennes inflytande på honom. Först

- 9é -

vidgår han inför sig själf, att han ofta under den förgångna långa vinterns lopp erfarit ett rent fysiskt behof att lägga sitt tunga, grubblande hufvud i en kvin- nas knä och mottaga hennes omsorger. Det var så han bäst hvilade ut sig hos sin hustru fordomdags, när de ännu kunde tillåta sig dylika barnsligheter. Men den tiden var längesedan förbi; han var blif- ven en praktisk familjeförsörjare och hans hustru en förståndig familjemoder med plikter mot barnen och i hushållet. De plikter de hade mot hvarandra fyllde de båda efter förmåga med vanans och det goda förhållandets fredliga och tysta till- fi^edsställelse, men utom sina plikter hade de icke stort öfrigt för hvarandra. Knap- past i tankarna en gång. Det hade aldrig fallit honom in under de senaste åren att på allvar upptaga sin hustru för sin egen del, det vill säga för sina sjukliga hug- skott. Lika litet som hon fann på att upptaga honom med sina egna innersta bekymmer, om hon hade några sådana.

Och likafullt älskade de hvarandra och uppoffrade sig för hvarandra mer än

— 97 —

de flesta andra makar han kände. Han blef åter rörd, då han tänkte på sin hustru och de tunga, årslånga bekymmer han åsamkat henne. Nej, det fanns ingen annan kvinna i världen, som skulle burit sitt öde och sin kärleks sorg med ett sådant jämnmod, som gränsade till det heroiska. Och likafullt . . . likafullt . . . hvarför var det ej nog? H varför var det ej nog? Hvarför fordrade han yttermera att hon skulle vara ung och vacker och glad, alldeles som för åtta år sedan, då de gifte sig? Fordrade? Nej, han for- drade ingenting omöjligt — men han önskade det ändå. Han önskade att än en gång få lägga hufvudet i hennes knä som Simson lade sitt i Delilas, äfven om han skulle mista sin gudakraft därvid. Simson! Sådana liknelser han fann på! Han Simson, han, som just öfverraskat sig med att ha blifvit ett blödsint barn på nytt! Hvarifrån kom den tanken på Simson och Delila?

Nu hade han fatt i knuten, där sva- ret på alla hans frågor låg. Med en ärlighet, som han var stolt öfver, erkände

7

- 98 -

han nu för sig själf. att han skulle känt sig stark som Simson endast han fått lägga sitt hufvud i fru d'Ottange's knä och anförtro henne alla sina bekymmer. Att han icke upptäckt det förut! En hycklare och själf bedragare var han! Huru var det möjligt att han varit så kortsynt och att han verkligen gått här i flera dagar och dragit sig själf vid näsan?

Simson och Delila! Det var förkla- ringen på fru d'Ottange's hela oförklarliga inflytande på honom! Så enkelt och klart och psykologiskt nedrigt och följdriktigt och förkrossande sant! Han skulle skäm- mas en smula för sig själf, som jonglerat med öfvernaturligheter och allehanda my- stiska hjärnspöken för att urskulda sin alldeles naturliga böjelse för den vackra fransyskan. Han var en så inbiten mo- ralisk äkta man, att han kallade sin nya kärlek för ett paktum med döden i stället för ett spratt af lifvet. Han ville inbilla sig han gjort upp räkningen med lifvet, för att han under ett tillstånd af nerv- spändhet fantiserat om ett samtal med döden. Han var en narr, en själfbedra-

— 99 —

gare, som satte bedrägeriet i system för att göra det sublimt, i stället för att det i själfva verket var löjligt. Och för att urskulda sig inför sin hustru — förstås.

När detta är alldeles klart för honom, drager han energiskt sina bergskor på, undviker att se sig i spegeln under sina toalettbestyr, alldeles som blygdes han för sin egen bild, och beger sig ut för att andas frisk luft och ny beslutsamhet under en bestigning af San Salvatore. Det hade länge varit hans af sikt att göra en dylik, och nu skall den bli af.

Nere på gården möter han fru d'Ottange, hälsar artigt och undvikande samt beger sig med långa, spänstiga steg uppför den breda byvägen, som leder till höjden. Han känner en märk- värdig beslutsamhet och styrka, och fast klockan redan är öfver tre på eftermid- dagen, anser han sig kunna vara tillbaka till dinern klockan sju.

Körvägen för i krökar uppåt mellan murar och planteringar, tills den midt i en liten by börjar stupa utför igen. Klerc- ken ser sig därför omkring och finner på

— 100

en vägg en målad svart hand, som pekar uppåt en gränd, och därunder en hälft utplånad italiensk inskrift:

»Till vallfartskjrkan på San Salva- tore. »

Med den inskriften kommer en viss pilgrimskänsla öfver honom, han vill göra bot, börjar ödmjukt stiga uppför den smala och branta stigen och passerar öfver den elektriska kuggjärnvägen, där Europas moderna syndare bekvämt låta Guds egen vreda blixt draga sig upp till det gamla templet på höjden. Den hädiska symbo- lismen stör hans andakt en smula. När han gått ett par hundra steg längs gångstigen, tätna snåren omkring honom och stigen smalnar af än yttermera. Det är en brant och stenig väg, som en botgörarväg bör vara, men han lyckas icke längre försätta sig i den rätta botgörarstämningen. Långt under honom blånar Luganosjön, och Al- pernas snötinnar i fjärran resa sig allt högre öfver de närmare rökblå fjällen.

Den ansträngande promenaden, hvil- ken han med flit gör än mer ansträn- gande, i det han nästan halfsprin ger upp-

lOI

för den stupande stigen, hindrar hans tankar att hålla samman, och i stället för en ödmjuk pilgrim känner han sig som en eröfrare, hvilken löper till storms mot bergjättarna för att besegra dem och föra den bergtagna hem som sitt bjte. Den bergtagna antager olika gestalt allt efter de olika tankefragment hans starkt pulserande blod jagar genom hans hjärna. Än är den bergtagna hälsans gudinna själf, en fyllig, blond Germania med fly- gande lockar och lugn blick, än åter hans väntande oroliga hustru, hvilken bjuder honom hemmets och ägandets lugna ro. Endera af dem skall han finna däruppe på krönet, sedan han öfvervunnit sin för- lamande slapphet och dådlösa sjuklings- likgiltighet.

När den bergtagna vill antaga mörka provencalska drag med leende ögon och mysande munvinklar, jagar han hård- hjärtadt bort henne i ett anfall af stolt- het och stark vilja. Ju häftigare hans blod kommer i omlopp, desto mera stegras hans viljekraft, och långt innan han kom- mit till krönet, är han redan mäktig att

102

trotsa all världens frestelser, h vilka ställa sig mellan honom och hans plikt. Det är med ett slags segrande fältherrestolthet han når en afsats^ där vägen svänger sig och där utsikten är fri österut och åt norr. Han kan se hela Cassaratedalen och Luganosjön samt en blink af Comosjön långt borta under Veltlineralpernas snöiga kedja. Nere på den grönblå biljardduken under hans föt- ter, som skall vara Luganosjön, krypa små fula fyra- och sexfotingar fram, utan att de tyckas komma ur fläcken; — det är roddbåtar. En ångbåt — kännbar på röken — angör en brygga på motsatta stranden och ger sig sedan att krypa vi- dare på det grönblå klädet. Han känner en lust att sätta sin nagel på ett af kry- pen och trycka till så det knäpper.

Luften är frisk häruppe och doftar alpblom. Han igenkänner sin spänstighet och sitt öfvermod från föregående bergs- bestigningar han gjort, men han vill icke tänka på slappheten, som sedan följde efter dem. Han vill tro att detta hans friska rus skall bli det normala för fram-

— 10 3 —

tiden, att hans viljekraft aldrig skall taga af, lians blod alltid forsa lika sundt och hans tankar alltid förbli lika modiga.

När han står där och ser allting i fågelperspektiv, blir hans synvidd så vid och hans hjärta så stort, att han förlåter till och med sig själf. Han har ju ingen- ting illa gjort, endast bedragit sig, som hundrade andra göra det. Men de hun- drade andra medgifva det aldrig inför sig — däri ligger skillnaden mellan dem och honom. Han däremot, han är icke hjpokondrisk endast till kroppen, utan äfven till själen. Han kontrollerar sin själs ohälsa lika mycket som sin kropps — det är hans dödsfarliga, hopplösa sjuk- dom, som redan fört honom till förtviflans brant och som säkert skall störta honom utför den en gång.

Huru mycket enklare vore det icke att som de andra hundraden a nöja sig med bedrägeriet, lämna det därvid, aldrig undersöka det, aldrig kontrollera det? Endast slå sin själsdörr igen efter en flyktig blick på patientens tunga, och ha som princip att aldrig oroa honom^ om

— 104 —

han icke börjar oroa en själf! På det sättet går man lugnt sin värld igenom, bedrager sig så mycket man behagar — och är nöjd. Tj själf bedrägeriet är jn egentligen en ensak mellan mig och mig. Ingen annan blir ett uns bättre genom att jag går tillrätta med mig och afslöjar mitt själf bedrägeri. Jag själf blir det inte heller, ty jag konstaterar idel nya oroande sjukdomssymptom hos en själ, som en annan alldeles visst skulle kalla frisk, om det vore hans, bara för att få ro och lugn och trefnad och frid!

Så hetsa hans egna tankar upp ho- nom. De äro lika ett koppel blodhundar; än är han den förrymde slafven, som de skola ha fatt i, än är han själf en af blodhundarna, och då jaga de efter lyckan. Ju ifrigare bloden bultar i hans stora ådror vid tinningarna, desto ifrigare för- följer han lyckan ... ju mattare hjärtat slår, desto ifrigare förföljd är han själf. Nu är han förföljare och han vet att han helt snart skall hinna lyckan, han ser den redan klart, han vet nu hvad han menar med lycka, och den syns honom

— 105 —

så nära att den omöjligt kan undgå honom.

Ju friare utsikten blir och ju lättare luften, desto större och ädlare blir lyckan han skall skapa sig. När han efter en timmes häftig vandring kommer upp på den lägre och nordligare belägna bergs- höjden och ser landskapet under sina fötter bli likt en karta, har han redan fattat ett oåterkalleligt beslut att i mor- gon realisera sina planer på hemresa och ett tjst, uppoffrande arbete för sin hustrus och sina barns skull. Det är det enda, som skall kunna tillfredsställa lionom nu och framgent. Ett dylikt ödmjukt arbete är det enda förnuftiga i lifvet, det enda värdiga, det enda sunda.

Framför honom reser sig det högsta krönet på San Salvatore med vallfarts- kyrkan, och han är nu så nära inpå den, att han kan nå dit upp på mindre än en half timme. Han ser att den lilla kyrkan har gråhvit färg och att några arbetare äro sysselsatta med att restaurera den.

Vägen för ned i en liten däld mellan de två höjderna, och Klercken ser sig

med flit icke omkring för att desto fri- skare kunna njuta af det väldiga rund- panoramat när han kommer ditupp. Han kan dock icke hindra sig att uppfatta en väldig hvit Y'é.gg i väster, hvilken ser ut som moln, men hvilken är Alperna med Monte Eosa.

I ett slags lyckligt raseri, likt en som med ansträngande af sina yttersta krafter besegrat alla både fysiska och moraliska hinder på vägen till lyckan, når han upp på krönet, genomvärm efter sin forcerade promenad, med häftigt bultande hjärta och alla sinnen och själsförmögenheter högt spända och känsliga. Han kastar omkring sig en första triumf atorsblick på den storslagna utsikten, och det nästan svindlar för hans ögon.

Det första intrycket är det af ett Ijushaf, så stort och strålande och härligt, att han icke vill kunna tro det är verk- lighet. Han känner sig så märkvärdigt lätt som om han icke längre stödt sig på fötterna, utan med en salig förnimmelse glidit ut i själfva rymden, seglande som en svala på ett par stora, lätta och osyn-

— 1 07 —

liga vingar öfver den blågrönhvita soliga af grunden rundt omkring honom. Denna hans känsla blir så lefvande, att han måste sätta sig ner på en bänk invid kyrkans vsigg, ett godt stycke från bar- riéren, som löper mellan branten och platån, annars hade han lockats att på allvar gifva sig nt i rymden — en så stark förnimmelse har han af att de osyn- liga vingarna bära honom.

Här, undandragen det ljusa bråd- djupets omedelbara tjusning, lutad mot den kalla, fasta stenväggen, hvars kyla genomtränger honom och gör honom nyk- ter, ser han långt, långt i söder på andra sidan en ofantlig sjö af blåhvitt ljus några vackra, blåvioletta, töckniga linier draga upp konturerna af en strand i fjär- ran. Den ofantliga^ blåhvita sjön är Lom- bardiska slätten och stranden på andra sidan äro Apenninernas våglinier. Han sluter ögonen och ryser igen af en bedå- rande och hänförande lust att sväfva bort högt öfver sjön, hän mot den vinkande stranden på andra sidan. Den lusten blir så stark, att han med vaderna måste

- 105

krämpa sig fast vid bänken där han sitter för att icke formligen ryckas bort i den ljusa rymden. Och han tillbringar fem långa minuter i kamp med sig själf, innan han öppnar ögonen ånyo.

Det skulle ju varit så lätt att gifva vika för den bedårande lusten, så lätt, så Ijuft och så saligt, att det ingalunda skulle fått kallats ett själfmord, utan ett lustmord. En njutning, högre än han någonsin föreställt sig en sådan, skulle det beredt honom. Några steg, och så skulle han störtat ned minst tusen fot med ens. Tusen fot! Under fallet skulle han förlora medvetandet helt — han hade ju redan nu förlorat det till hälften. Och så stöten! Den skulle icke ens kännas. Han hade en gång fallit från endast tjugu fots höjd och brutit en arm, men han kände icke af stöten alls — förrän långt senare, när han vaknade ur sin svimning. Men ur en svimning efter ett fall på tusen fot skulle han aldrig vakna — —

Det jublar till inom honom, han kän- ner dödsskräcken som ett saligt rus, som

— 109 —

att sväfva bort i en annan värld, en bättre ocli större värld, eller som att sjunka i den Ijuf väste sömn. — Nu, om någonsin ! Men plötsligt midt under fre- stelsen ljuda frestarens gamla ord för honom:

»Gif dig här utför, och allt detta skall höra dig till!»

Han kommer ihåg sitt samtal med döden och huru lätt han då haft att neka. Skulle han väl gif va vika nu — nu, när han sluppit sin förföljare och blifvit vän med honom? Nu, när han visste hvad hans plikt var och hvar hans lycka stod att finna? Han blir lugn med ens.

En märkvärdig fattning och säker beslutsamhet är öfver honom, och han öppnar ögonen igen. Hans frestelse är öfver. Det svindlar icke längre för ho- nom. Han kan lugnt vända sin blick mot alpkedjan i väster, och där står Monte Rosa som en ofantlig snödrifva ofvan molnen, hvilka just för ögonblicket skym- ma undan alpdrottningens mörkare fållar. Bredvid henne en mängd mindre fjäll med nästan overkliga färger i rödblått

I 10

och hvitt — hennes kammarjnngfrnr. Och bakom dem alla reser sig hans majestät Mont Blanc, han kan ej ses hit, men hans närvaro där bakom likasom ger sig till- känna i det snöhvita hofvets stolta håll- ning.

Klercken vaknar småningom nr sina betraktelser och börjar se på omnejden som en vanlig turist. Han går platån rundt nära invid barriéren, utan att hisna för bråd djupet på två tusen fot i väster, hvilket så godt som lodrätt stupar ner till sjön därunder. Han lutar sig till och med ut öfver det för att se ett ban- tåg passera därnere^ icke olikt en leksaks- orm af trä, litet klumpig i lederna. Den hvita ångan från lokomotivet dyker ner i grönskan och i tunnlarna för att frusta fram igen ett stycke längre bort.

När bantåget försvunnit under berget, flyger hans blick en sista gång öfver pa- noramat. Han ser att solen är i färd med att sjunka i väster, där Lago Mag- giores vida dal töcknig tecknar sig mellan bergen och låter på ett par ställen sitt vatten glimma rödaktigt i aftonrodnaden.

— III —

Därpå går han ned till kuggjärnvägens station och det lilla hotellet för att åter- vända till staden med den sista tnren för i kväll. Men där får han veta att han försummat sig; den sista vagnen har redan för tio minuter sedan rullat utför stupen, och han kan ännu se den som en mörk punkt midt i den snörräta, svindlande utförsbacken, när hans blick följer järn- vägsmannens fingervisning dit ner.

Då fattar han ett nytt beslut, bestäl- ler sin diner och spisar den ensam ute på hotellets terrass midt framför solned- gången och Monte Eosa, som tager på sig sin drottningmantel af purpursammet med snöhvit hermelinsbräm.

Det är helmörkt då han återkommer till bergets fot, efter en mycket besvärlig vandring utför den branta och steniga gångstigen i allt mer tilltagande skym- ning. Han är som bruten af den starka motionen, hans tankar äro ett oredigt virrvarr, och han påminner sig otydligt att han fattat något slags heligt beslut, som skulle sättas i verket i morgon bitti.

112 —

Det är omöjligt för honom att min- nas hvad beslutet gällde, han gör sig frånvarande i ordning för natten, plågas af att han glömmer någonting, men kan omöjligt få klart för sig att det han glöm- mer är just afresan i morgon bitti, till- sägningen om räkningen samt att bli väckt.

VI.

^'^å tidigt ui är uppe i dag!» säger fru d'Ottange till Klercken, när han kommer ned till frukostbordet ännu me- dan de andra sitta där.

»Ja, det var min af sikt att resa i morse, men jag vaknade för sent för att hinna med morgontåget norrut ...»

»Resa?! Tänker ni resa bort redan?» Fru d'Ottange's stämma är verkligt förvånad, och hon själf ser ut som om hon blifvit förolämpad af hans medde- lande. Klercken är också ett ögonblick förvånad öfver att hon tager det sig så nära, slår sig ned, får sin tekopp i ord- ning och säger osäkert:

— 114 —

»Ja, visst tänker jag resa. Jag tog ill här bara för en vecka. Det har aldrig varit min afsikt att stanna längre.»

»Inte det?» undrar fru d'Ottange och ser på honom med sin innehållsrika blick, där han tycker sig se en hel hemlig värld af hvarandra korsande tankar.

»Hvad vill hon mig?» frågar Klerc- ken sig och möter hennes blick med ett misstroende, som hon genast uppfattar. Ty hennes ögon bli klara och varma i ett nu, de likasom förebrå honom och beundra honom på samma gång, och hon tager dem icke ifrån honom innan hans misstrogna uttryck vikit för en glimt af leende.

Det öfriga frukostsällskapet är färdigt och drager sig från bordet och matsalen ut på verandan och i trädgården. De två bli ensamma kvar i den kyliga, half- skumma salen, och fru d'Ottange gör sig möda att spara på sitt te så länge som möjligt för att ha skäl att hålla Klercken sällskap. Hennes blick söker forskande hans, upprepade gånger undviker han den, men slutligen fångas hans öga af dessa

— 115 —

två andra, som tala så ifrigt och tydligt och varmt. En kort sekund bli de hvi- lande i h varan dra, Klercken känner lika- som en lätt svindel och en rysning ned öfver kroppen, så drager han sin blick undan igen, men finner ej ett ord att säga till sin bordskamrat.

Hon sitter fortfarande och ler mot honom, äfvenledes utan att säga ett ord. Ändtligen reser hon sig och gör min af att gå, men lutar sig i stället öfver bor- det fram mot Klercken och säger lågt:

»Har ni verkligen hjärta att af bryta en begynnande vänskap och sympati så brutalt?»

Klercken vet icke hvad han skall svara, han kastar ett par sockerbitar i sin tekopp, fyller på den och tuggar ner- vöst på en rest af sin smörgås. Han före- faller sig ofantligt löjlig, öfverrumplad, beslagtagen. Är detta en roll för en man? Så få hans tankar ändtligen ord, men de komma fram ett för ett, tvekande, blyga, löjliga:

»Huru kan det intressera . . . huru kan det intressera er om jag reser eller

— ii6 —

inte? Jag har plikter, som kalla mig hem . . . dyra plikter . . . som jag inte får försumma . . . och jag blir i alla fall inte bättre af att stanna här längre ...»

Fru cl'Ottange har lutat sig ändå närmare fram mot honom för att kunna uppfatta hvad han säger, tj han talar nästan ohörbart. Hennes fylliga byst snuddar vid hans arm och hennes mörka ögon se brännande i hans.

»Jo, det intresserar mig mera än det är bra att det gör,» svarar hon resolut, och hela hennes väsen får plötsligt prä- geln af ett slags nästan manlig beslut- förhet, som sårar honom ofrivilligt. Det är som växte hon till i styrka och säker- het ju mera hans viljekraft sviker honom. Han vrider sig plågad längre ifrån henne och koncentrerar sin upproriska manliga fåfänga på ett af visande men höfligt svar. Just när han har det på tungan, kommer tjänstflickan in för att duka af bordet. Klercken sväljer harmset ner sitt svar, dricker ur sin tekopp och följer efter fru dOttange på verandan. Där finns det folk, och därför gå de ut som på öfver-

I

— 117 —

enskommelse. De gk ner på strandvägen, och fru dOttange inslår riktningen ifrån staden. Han följer efter henne, ond öfver sig själf, men urståndsatt att göra en kraftyttring och visa henne, att det är han som bestämmer hvad som skall ske.

När deras underliga magnetiska pro menad fört dem ett stycke från villorna, bryter hon tystnaden:

»Är det ert allvar?»

»Hvilket då?»

»Att ni tänker resa.»

»Ja, visst är det det.»

»Så plötsligt?»

»Nej, inte plötsligt. Jag har ju sagt er^ att jag aldrig haft för af sikt att stanna här längre än en vecka.»

»Har ni menat det verkligen? Kan det vara möjligt?»

»Ja, naturligtvis.»

»Men . . . vet ni hvad jag tror?»

»Nej — »

»Att ni är rädd för mig, helt enkelt!»

Klercken är numera så inne i sin roll af den bergtagne, att han knappast förvånar sig öfver hennes manliga djärf-

— ii8 —

het. I går, eller när som helst under de föregående dagarna, skulle han haft ett raskt och befriande skratt till svar på hennes förmodan, i dag kan han omöjligt tvinga sig till ett löje. Hvad är det åt honom? Skulle hans krafter vara så ned- satta efter den häftiga bergsbestigningen i går? Hvar är hans manliga fåfänga och stolthet? Hvar är hans ironi, som ännu aldrig lämnat honom i sticket vid de mest kritiska tillfällen? Försvunna — försvunna !

Han måste härska sig två eller tre gånger, innan hans röst blir hörbar, och så svarar han beskedligt, alldeles utan spår af ironi:

> Hvarför skulle jag vara rädd för er? Jag har ju ingenting ondt gjort er.»

»Nej, men ni är rädd för mitt infly- tande på er, ni är rädd, emedan ni inte kan undandraga er det, ser ni! Ni är likasom på något sällsamt vis beroende af mig.»

Klercken rycker till för de orden och blir blek. Nej, det går för långt! Hon förolämpar ju honom!

I

— 119 —

»Hvarför antager ni det?» frågar han och känner att harmen jäser befriande inom honom. Han börjar få herraväldet öfver sig igen, och han. spänner sina muskler för att prof va om de lyda honom. De göra det, och då rätar han upp sin sammansjunkna hållning med en nästan missaktande kastning på hufvudet. Hon observerar det, men fortsätter djärft:

»Jag antager det, emedan vi talat om magnetism och om onda ögon och öfvernaturligt inflytande, och emedan ni för länge sedan erkänt att ni är under- kastad ett stort och godt inflytande af mig. Dessutom såg jag ju det tydligt i går, när ni ett ögonblick glömde er och förlorade er själfbehärskning. Ni minns det nog — det var på strandterrassen i går efter lunchen!»

»Ja, jag minns det,» medgifver Klerc- ken nedslaget. Hans befriande harm svi- ker honom. Det kommer öfver honom som en tung sky, hvilken hindrar honom att tänka klart och sammanfatta sin splitt- rade vilja i en enda ansträngning. Skyn tjocknar allt mera, och han arbetar för-

120

gäfves att rifva sönder den. Nyss hade han flera träfPande och klara svar på tun- gan, nu har hon tagit dem ifrån honom allihop, nu är han insvept i sina egna oklara förnimmelser ånyo, utan kraft och vilja att slita sig lös ur dem och själf omfatta dem, i stället för att omfattas af dem.

Med en tyst triumf ger fru d'Ottange akt på hans tilltagande förvirring; hon njuter den, tycker han, som en tribut till både hennes intelligens och kvinnliga tjuskraft, och slutligen slår hon honom med handen på axeln, när hans ansikte allt mer fördystras och hans gång blir allt mindre säker och spänstig.

Klercken far upp ur sina tankar vid beröringen och ser upp som om han vak- nat ur en dröm.

»Ni får inte alldeles försjunka i er själf! Kom ihåg, att ni nu gör sällskap med mig, och att det är den sista dagen vi ha att vara tillsammans,» säger hon med ett omärkligt litet löje, som är både godmodigt och elakt.

121

»Ä,» svarar Klercken omedelbart, »fordra inte sällskapstakt af mig — jag är så sjuk!»

»Jag tror alls inte att er sjukdom är så farlig, allra minst är den till döds. Man gör inte bergsbestigningar när man håller på att ge upp andan, tro mig!»

»Hvad är det då, som är åt mig? Hvad är det då? Säg mig det om ni kan ! Och befria mig från det!»

Det låter som ett ångestskri ur en tillsnörd strupe. Klercken har stannat och stirrar henne ångestfullt och bedjande in i ögonen. Hans läppar darra och hela hans väsen är i uppror.

»Ni är öfveransträngd,» säger hon lugnande som en läkare, »edra nerver äro för känöliga, och därför skall ni bli här och sköta om dem i lugn och ro, i stället för att fara hem och göra dem värre!»

Den säkra tonen, i hvilken hon säger detta, verkar egendomligt välgörande på Klercken, han lämnar gärna sina ansträng- ningar att klargöra alla de många tankarna, som fallit öfver honom likt en tung sky, han suckar en gång djupt och andas lättare

122

därefter. De gå vägen fram utan att byta ett ord, men fru d'Ottange ger allt fortfarande noga akt på Klercken.

Plötsligt säger hon:

»Vet ni hvad det var, som först gjorde att jag fattade intresse och sympati för er?»

»Nej — jag förstår det inte ännu.»

»Jo, jag är litet fysioD omist, ser ni, och en smula mystiker tillika. Ni har ett par så ytterst märkvärdiga ögon bry u. Håren där äro likasom flätade in i hvar- andra — de påminna mig om något myc- ket säreget.»

»Nå — ?» frågar han och stannar.

»Jo, om jag vore spåkvinna och ni frågade mig om ert framtida öde, så skulle jag förutsäga det på grund af edra ögon- bryn. Ja, ja — det faller mig bara in! Jag säger ju alls inte att det betyder någonting, tvärtom är det väl bara ett af mina vanliga hugskott.»

»Och hvad skulle de ha att betyda?»

Klercken är mer intresserad än han vill medgifva. Den märkvärdiga fransy- skan har i alla fall en oförklarlig förmåga att lägga beslag på honom — så länge

— 123 —

de äro tillsammans. När han är ensam med sina tankar, skall han nog kontrol- lera henne och bringa hennes inflytande ner till sin naturliga nivå igen.

»Hvad ha de att betyda?» upprepar han sin fråga, när fru d'Ottange tyckes ovillig att svara.

»Ah — det är bara hugskott!» sva- rar hon i lätt ton, men fixerar honom mycket allvarligt med ett sällsamt ut- tryck, som han ej sett hos henne förut.

»Ni vill då inte spå mig? Är det något illa?»

»Ja och nej ! Jag vill nog spå er, men först skall jag försöka gissa mig till er kar akter af ert yttre. — Ni är . . . ni är mycket god i grunden, kanske all- deles för god för denna världen. Ja, le inte, jag menar inte att ni är god nog för edra egna pretentioner på godhet, men världen anser er för god, och det är ni. Ni kan naturligtvis ha edra anfall af elakhet och dåligt lynne, men er syn på tingen är upphöjd och försonlig, och ni har mer än en gång tålt en oförrätt,

124 —

utan att slå igen den, som förorättat er — inte sant?

»Världen kan anse det för svaghet, men ni själf kallar det er styrka och ni är stolt öfver den — inte sant? Och det är en styrka — den största af alla. Fräl- sarens oemotståndliga styrka! Jag kallar det också styrka, för öfrigt, i synner- het i vår tid, när all försonlighet, mild öfverlägsenhet och upphöjd ro äro bann- lysta som kännetecken på en försvagad vilja — ty det är den onda, stridslystna viljan, som behärskar världen i detta nu, och det är endast den, som anses värdig och stark af alla de brutala, hvilka brutalt slitas om brödbiten.»

Klercken hör i början på henne med det gängse uttrycket af höfligt men in- tresseradt tvifvel, som man bör antaga i sällskap, där någon kommer fram med något bizarrt och djärft. Men snart ryc- kes han med. Han kan icke neka till att hon märkvärdigt väl läser hans inner- sta tankar, han känner sig smickrad öfver att hon läser endast de vackra och stora tankarna han hyst, men besväras samtidigt

— 125 —

af ett lefvande medvetande om att hon gör narr af honom. Dock — han ser icke ett spår af skämt i hennes stora, allvarliga ögon, h vilka med ett tankfullt uttryck fara öfver hans ansikte.

Hon fortsätter, som om hon gissat hans tankar:

»Det är smickrande för er, det hvad jag hittills läst i ert ansikte, men där finnas andra drag, som skvallra om svag- het och bristande tro. Ni är inte mäktig af någon större ansträngning eller upp- ojffring, såsom ni borde vara det för att ert ansiktsuttryck skulle bli helt. Er själ är splittrad och försjunken i dådlöst grub- bel, och ert ansikte är splittradt därefter. Där felas den starka martyrvilja, som ögonbrynen och pannan gifva ett hälft löfte om. Ni kan lida, men ni vill det icke. Ja, ni lider, lider kanske mycket, men det är icke med er vilja, utan emot den. Där sitter er svaghet! Ni har ännu i, inte nått medvetandet om att lidandets ; tro J.r den enda och största religionen, ni är knappast proselyt ännu, ni fikar fortfarande efter denna världens små fröj-

— 126 —

der, fast ni går och bär på ett slags nöd- fallsresignation, att användas och tilläm- pas om ni icke kan få någon godbit mera från samtidens stora festmåltid.»

»Det är sant,» säger Klercken öppet.

»Ser ni det!» triumferar fru d'Ot- tange. »Jag kan ändå läsa mer än bara nationaliteten i ert ansikte.»

»Det har jag aldrig tviflat på,» svarar Klercken.

Fru d'Ottange hämtar sig som efter en ansträngning och far med sin näsduk upprepade gånger öfver sitt ansikte.

»Men,» invänder Klercken, »ni har i alla fall inte spått mig något ännu. Ni har ingen slutsats dragit af mina ögon- bryn och alla de andra svaga dragen ...»

»Hm — det kan ni väl göra själf efter alla de upplysningar jag gifvit er.»

Klercken har under den senaste delen af samtalet utan att anstränga sig det ringaste blifvit fri dimman, som lagt sig öfver hans tankar. Han känner sig fri- gjord från något obestämdt, dunkelt och tyngande — kan det vara hennes infly-

127 —

tände, hennes djärfva försök njss så att säga våldtaga hans själ, som han tili- bakaslagit? Men han har ju alls icke stridit emot, än mindre tillbakaslagit nå- gonting. Nej, han är sjuk, det är allt- sammans! Lika godt — han finner nu ett svar, som formulerar sig själft:

»Jag har väl gjort mina slutsatser om mig för längesedan. Det är edra som nu intressera mig.»

»Nå, godt! Edra ögonbryn äro lika- som vridna omkring er panna och likna i hög grad en törnekrans. Och ni vet själf hvad en törnekrans kring ett änne är för en symbol för hela kristenheten.»

»Ja väl,» svarar Klercken, bragt ur fattningen en smula af allvaret, med hvil- ket hon slungar fram sin fantastiska slut- kläm, »men jag förstår ändå inte, hvad denna tillfälliga och ytliga likhet kan ha för innebörd. Jag anar något mystiskt och dunkelt därunder, förstås, men med förlof sagdt, så tror jag sist och slutligen att ni endast vill göra narr af mig. Det är allt hvad jag kan sluta mig till.»

— 128 —

Fru cl'Ottange blir stående på stället. De ha under tio minuter alldeles meka- niskt och frånvarande förflyttat sig framåt sida vid sida, utan att gifva akt på nå- gonting annat än h var an dra. Nu ser hon sig omkring med ett uttryck som om hon kommit till sig själf igen, tager några snabba steg öfver vägen och sätter sig på stenbarriéren, som följer vägen åt på sjösidan.

Hennes ansiktsuttryck har förändrat sig helt och hållet, det viljefasta, nästan fanatiska draget är borta, och i stället träder ett litet, mycket sorgset smålöje fram på de vackra, bågformade läpparna. Blicken förlorar sin skärpa och starka glans, och hennes stämma är en helt an- nan persons, när hon ändtligen gitter svara :

»H varför skulle ni jaga bort min vackra dröm med edra hårda och tanklösa ord? Er lilla lumpna egenkärlek har all- deles brutit min säkra fattning, och hela min siarförmåga är borta.»

»Hysteri!» tänker Klercken ett ögon- blick, men känner i detsamma synd om

— 129 —

henne. Än sedan, om det var bara hy- steri och öfverspändhet? Hon var långt intressantare, långt vackrare, långt större och starkare nyss. Nu förefaller hon ho nom som ett torkadt skal, som en kaut- schuksballong, därifrån man låtit en del gas strömma ut och som fallit i fina ryn- kor och veck efter sin spänstiga, stigande fullhet ögonblicket förut.

Han är nästan ångerköpt och söker förgäfves efter några uttrycksfulla och vackra ord att försona sin tanklöshet. Slutligen nöjer han sig med några helt vanliga :

»Ni är alldeles för känslig för ett af brott — nästan lika känslig som jag själf. Bara en liten smula nyktert för- nuft, och ni tappar bort hela er säkerhet och er inspiration!»

»H varför då af bryta mig?»

»Jag kunde inte annat. Jag var rädd ni höll mig för en narr och försökte in- billa mig alla möjliga öfverspändheter om mig själf.»

»Men ni var inte rädd att bli hållen för en narr, när ni i går bekände mig

9

— 130 -

edra egna lidanden och förlorade er själf- behärskning så. att ni uppförde er som ett sjukt barn — — ?»

Klercken kan ej annat än bli träffad af det riktiga i anmärkningen, han böjer sitt hufvud och blir stående framför henne med nedslagen blick, utan att tänka på försvar.

Då kommer det spelande lifvet igen öfver henne, munvinklarna mysa, näsvin- garna skälfva och hennes blick likasom skjuter fart emot honom. Han ser upp under intrycket af att hon betraktar ho- nom och hinner icke förvånas öfver för- ändringen, hon undergått, innan hon med ett skutt är nere på landsvägen och säger afgörande :

»Det är tid på att vi vända om, an- nars komma vi för sent till lunchen!»

»Som ni vill,» svarar Klercken, och de begifva sig långsamt på väg tillbaka. När fru d'Ottange ingenting säger på en stund, besluter sig Klercken för att knyta till samtalet, där det af brutits:

— 131 —

»Och ... ja . . . huru var det igen med mina ögonbryn och hvad ha de att be- tyda? Det fick jag aldrig veta.»

»Jaså, ni är nyfiken likafullt?» »Som ni vill. Egentligen brukar jag aldrig vara nyfiken, det är inte min last, men jag ville ändå veta, hvad ni sluter er till af den egendomliga likheten, som jag finner betydelselös?»

»Vill ni verkligen det? Och skall jag också vara färdig att utsätta mina luftigaste fantasier för att bli trampade på af ert tunga, järnskodda dragonför- nuft?»

»Jo, gör det!» ber han summariskt.

Det korta svaret gör slag i saken. Hon ser på honom med sin irrande siar- blick ånyo^ och hennes annars klara, stämma blir beslöjad och hemlighetsfull, utan att därför alls bli affekterad, då hon upptager sin af brutna tankegång:

»Ni vet ju godt, att Kristusfiguren börjat gå igen i konsten och litteraturen, så mycket har ni väl ändå följt med er tid?»

— 132 —

Klercken nickar ett medgifvande i allmänhet, litet skamsen öfver att icke så alldeles noga ha reda på det hon förut- sätter af honom, men intresserad och spändt lyssnande till hennes ord.

»Jo, det är inte bara en nyck af sam- tidens mest känsliga individer, konstnä- rerna — det ligger mycket, mycket där- under. Det ligger där en hel otillfreds- ställd och lidande mänsklighets omedvetna längtan efter att den personliga, män- niskoblifna guden åter skall visa sig ibland dem. Men naturligtvis skola de missför- stå och misshandla och korsfästa honom igen. Det är klart att så skall gå ännu i dag och i morgon och i öfvermorgon och i flera sekler framåt. Likafullt vilja de ha honom bland sig — de bättre sin- nena, förstås, alla de, som ännu ej gått upp som tanklösa maskindelar i samtidens stora mekanik.

»Till dessa bättre sinnade hör jag, ser ni. Och jag spejar efter hvarje flyktig likhet med honom i det yttre eller i ka- rakteren, och jag är glad, när jag finner den. Jag har känt mig som Maria Mag-

— 133 —

dalena i behof af en allt förstående, allt förlåtande mästare i konsten att lefva för att få gråta ut min sorg och förtviflan vid hans fötter.»

Det blir en kort paus, och Klercken känner sig mycket liten och fult miss- tänksam, då han nyss tänkt att denna kvinna endast velat drifva gäck med ho- nom. Det ligger så mycket allvar i hen- nes ord, och hennes tonfall gömmer så- som en ström af osynliga tårar, dem hon har styrka nog att icke visa.

Han beta ges af en känsla, som nästan är andakt, och han har ingen lust att säga något, fastän pausen redan börjar bli lång.

Hon af bryter den själf med en sorg- sen skakning på hufvudet:

»Ja — jag är väl en svärmare, och ni kan säkert inte förstå mig. Ni kan inte ens fatta att mitt intresse för er är stort annat ä.n en hysterisk kvinnas; — hysteri är slagordet, med hvilket sam- tidens materiella vetenskap slår ihjäl h varje försök, som vi göra att höja oss öfver anatomien. 1 dess ögon äro vi

134 —

mänaiskor intelligenta arbetsmaskiner i en ganska tröstlös och ofullkomlig kulturs tjänst, och vi kunna heller aldrig bli an- nat — i dess ögon! Men jag har min tro och min längtan för mig, och jag . . . ja, det är nog om mig nu, det var ju om er vi skulle tala ...»

Hon far med handen öfver sin panna som för att samla sina tankar, ser på Klercken ett ögonblick och finuer så igen tråden.

»Jo, som jag sade, är ni en god män- niska, och det är en farlig egenskap i onda tider. Ni har haft hårda öden, och ni går än hårdare till mötes. Det är inte nog med det lidande ni genomgått, ty det har endast varit ett inre, ett blott själens lidande under den krassa sam- tidens tryck, ett lidande som ni ansett fysiskt och som läkarne ansett fysiskt och som ni därför sökt fysisk bot för. Men ni har ingen bot fått på fysisk väg, ty det är er själ som är sjuk, emedan den ej får fungera fritt som den vill och bör få. Samtiden skall också ha själarna till sina slafvar, ser ni, det är knuten! Och

— 135 —

ve den ensamme, som vågar följa sin själs innersta kraf på frihet! Han krossas ofelbart i mekaniken, ty det är den som regerar världen numera, sedan den en gång fått öfvertaget. Människorna ha i tiden ställt upp den sinnrika mekaniken för att med tillhjälp af den regera värl- den, men den har blifvit dem öf ver mäk- tig och regerar nu världen och dem.

»Det är slafveriet under mekaniken, som hittills gjort ert omedvetna lidande, fastän ni varit ett hjul i den, som gjort sin tjänst. Men ni är af för mjuk me- tall, ser ni, för god och kanske för ädel metall, ni plattas ut och fördärfvas, me- dan de andra ännu kunna göra sin tjänst länge, emedan de äro af hårdare och simplare beskaffenhet. Förstår ni mig? Och när ni sedan kastas bort som obruk- bar och utnyttjad, då börja edra verkliga lidanden. Då vrides törnekransen fastare kring er panna, så den stinger er och ni svettas blod. Men ni skall också stå bi med det, tro mig. Då ni inte har de ondas styrka att vara ond, skall ni utan ett ord af klagan finna er lefnad förspild

- 136 -

och gå bort från en värld, som krossar er mekaniskt under sina fötter, sedan ni ej längre är duglig för dess matnyttiga arbete! Ty ni är god — en af de stac- kars föraktade goda! Samtidens parias under det ondas herravälde!»

De sista orden slungar hon fram i utmanande hånfull ton med en stor åt- börd mot skvn, såsom ville hon kasta sitt hårda hån mot hela världsalltet. Därpå tiger hon med ens, drager en tung suck, ordnar om sitt pannhår och går vidare med raskare steg, nöjd som om hon fyllt en plikt.

Klercken går tankfull bredvid henne och känner alla hennes ord gifva eko inom sig, ett högt, skärande och skriande eko. Hvem är denna kvinna, som tycks ha lidit så mycket och tänkt så mycket? Det låg ingenting af orakel i hennes tal, så snart hon blifvit varm. Det var hellre en personlig, lidelsefull och vild protest hon uttalat, men den protesten var hans egen! Pythia försvann för honom och lämnade rum för en varmblodig, lidande

— 137 —

kvinna, och han glömmer helt att hennes tal gällde honom.

De gå med snabba steg mot staden, och snart skymtar pension Bellevues hvita gafvel fram bland stranddungarna. Klerc- ken blir ängslig till mods öfver att deras promenad nalkas sitt slut, han vill fråga henne om så mycket, förklara henne sin sympati, tacka henne, se henne in i ögo- nen och därigenom likasom tillägna sig en del af hennes eldiga tro på det godas stora martyrium, som likafullt segrar i döden. Men han kan icke formulera sin önskan, han vet icke, hvar han skall börja och huru han skall säga henne allt det outsägliga, som tränger sig på honom. Hon kommer själf honom till hjälp, ge- nom att låta dyningarna efter sina tankars storm nyss få ord:

»Hvad man har att göra?» säger hon, hälften för sig. »Ja, det är det urgamla: Älska din nästa såsom dig själf!»

»Men det lära vi oss aldrig,» svarar Klercken.

»Så finns det en annan, lika hög re- gel: Frukta aldrig döden! Lef med döden

- 138 -

för ögonen och brjt udden af dess skräck genom ditt goda och fasta medvetande att du gjort honom till din vän! Den regeln ger oss lifvet själft hvarje dag, men vi sluta ögonen till för det. Vi äro fega, erbarmligt fega, och vi bli fegare dag för dag, ju kärare lifvet görs för oss.»

Klercken försjunker i egendomliga tankar. Återigen hans egna ord! Så säger han:

»Men det finns just i vår tid så många, som våga själfmant kasta sig i sin store, djstre väns armar.»

»Ja, jag högaktar dem, bara de inte göra det af feghet. Jag högaktar Sokra- tes, men jag älskar Kristus. Mänsklig- hetens adel är död och lifvet en usel pa- rodi, när deras sista efterföljare andats ut sin sista suck. Då triumferar småsinnet och jublar pöbeln, och efter dem kommer syndafloden. Det finns ingen annan lös- ning.»

Hon räcker K ler eken sin hand på terrassen framfor verandan, som de nått.

I

— 139 —

»Adjö för i dag!» säger hon. »Jag- är trött och drager mig undan i mitt skal.»

»Tack för allt hvad ni sagt!» svarar han. »Jag tänker som ni.»

«.^»

"^

VII.

^et är en lång dag Klercken tillbringar

c/

ensam med ekot af sina många intryck och tankar på morgonen. Han har en känsla af något ödesdigert, som rufvar öfver honom, han vet icke hvad det är, men han känner dess inflytande som en förlamning, hvilken hindrar honom att göra några ansträngningar alls, vare sig fysiska eller moraliska. Han går omkring som i en dimma, och om han förut sett framtiden i svart, kan han numera icke se den alls.

Han känner igen samma tillstånd från sina tidigare perioder af trötthet, hvilka infunnit sig efter öfverspänningen, men nu är han mera än någonsin fången

— 141 —

och öfvermannad. Han längtar efter att få se en skjmt af fru d'Ottange, det skulle bestämdt hjälpa honom. Men fru d'Ottange förblir osynlig. Hans synkrets, såväl den yttre som inre, är insvept i det ogenomträngliga töcknet, han kan knap- past tänka sig ett i morgon bakom det, och hela hans lif tycks honom bestå en- dast i detta dunkla, dådlösa, kraftlösa, vindstilla nu.

Fram på eftermiddagen blir honom hans tillstånd odrägligt, han måste före- taga sig något som väcker honom och sliter sönder töckenslöjan. En kopp starkt kaffe, som han beställer och dricker ur i korta, törstiga drag, har ingen annan på- följd än en ökad hjärtverksamhet och ökadt missnöje — hans inre kraft dåsar allt fortfarande, sträcker lättjefullt och domnande på sig, men vaknar ej till lif och verksamhet.

Då beställer han en half flaska starkt, svafvelgult Vesuvius-vin för att väcka sig — tvärt emot läkarnas föreskrifter och sitt eget hygieniska bättre vetande. Han får den serverad nere i bambuskogen ; på

142

solsidan af den finns en soffa och ett bord, och där slår han sig ned med den vulkaniska drufvan, nyfiken på drycken och med klappande hjärta, likt ett barn som begår en oloflighet.

Han har icke hunnit dricka ur det första glaset innan det sjuder af lif inom honom. Det första hans vaknande lifs- andar göra är en kritisk repetition af morgonpromenaden och samtalet han haft med fru d'Ottange, och han blir förskräckt öfver det tydliga och starka inflytande hon har på hela hans person. Och att hon begagnat sig af det är visst; — han nästan rodnar för sig själf, då han tänker på den öfverflyglande och beskyddande ton hon anslagit o^ent emot honom vid frukostbordet och vidhållit nästan hela deras samtal igfenom.

Hvad berättigade henne därtill? Var han icke en gammal man och familjefar, och huru kunde det falla henne in att använda uttryck såsom att han var rädd för henne? Hade det ens varit skämt, så skulle det kunnat gå an, men nu hade det varit fullaste allvar. Afslut-

— 143 —

ningen, som deras samtal sedan fått, be- visade om någonting, att det icke fanns ett spår af skämt i hennes anfall på ho- nom; — anfall, det var just uttrycket! Ty om han än visat sig svag inför henne i den visserligen dumma och sentimentala och omotiverade tron att hon var hans vän, så berättigade det henne ingalunda att efteråt draga växel på hans sjuklighet och falla öfver honom med sitt öfver- naturlighetsmakeri och sin fingerade för- måsra att läsa i hans karakter och ställa hans horoskop. Det var bara djärft och hänsynslöst öfversitteri, ett behof att göra sig intressant, kosta hvad det ville, att utöfva inflytande och kanske fängsla ho- nom — ja • • • kanske bedåra honom!

Men — å andra sidan — hvad be- rättigade honom att döma henne så strängt? Han är icke längre, det vill säga han har aldrig varit en Adonis, som sticker hjär- tan i brand och retar damerna på sig endast genom att visa sig. Den ruine- rande förmågan hade aldrig varit hans, gud ske lof ! — Och det är narraktigt af honom att alls tänka något ditåt. Han,

— 144 —

en gam mal sjukling", som redan gjort upp räkningen med lif^et, som har en sörjande, orolig hustru och stor familj — han skulle då plötsligen helt enkelt vara in- blandad i en kärlekshistoria? Pah! Det är bara en gammal narr, som kan ha dy- lika inbillningar!

Klercken skakar missaktande sina tankar ifrån sig och börjar läppja på sitt andra glas Vesuvius-vin.

Nej, det är något helt annat, som drifVer henne att intressera sig för honom — men hvad? Medan han söker efter orsakerna till hennes otvetydiga intresse, faller det honom in att han själf, trots att han är familjefar och sjukling och har en sörjande och orolig hustru, lika- fullt bjudit till sitt bästa för att från första stunden fängsla och behaga fru d'Ottange.

»Ja, det faller sig så naturligt för oss karlar,» säger han sig, »det sker så ofrivilligt — af naturdrift.»

»Javisst,» svarar hans förnuft, »men kvinnorna äro ju långt mera behagsjuka än männen, och det betyder föga för dem

— 145 —

hvem som ger dem sin beundran, endast de få beundran. Och som fru d'Ottange är både vacker och. ganska ung ännu, är det ju naturligt att hon håller till godo med den lilla kärlekstribut han visat sig så färdig att gifva henne. Fransyskorna äro ju icke kända för att af sky en smula galan teri.»

»Nå ja, där ha vi det,» gör Klercken sin slutsats, »en smula galan teri, en liten flirtation alltsammans. Ingenting vidare^ gud ske lof!»

Och återigen:

»Flirtation? Dödskandidaten från Italien och San Salvatore i färd med ett banalt, litet, simpelt koketteri? Det är ovärdigt, uselt, lågt — det är lifvets hån ännu vid randen af hans graf!»

I detsamma går det upp för honom hvilken sällsam och allvarlig prägel deras korta umgänge i alla fall haft. Det ba- nala och simpla koketteriet har dolt en underklang af något stort och dystert, och den underklangen bröt fram i full- tonig melodi i hennes ord i morse. En simpel kokett talar icke om Kristus och

10

— 146 —

Magdalena och förtviflans tårar och god- hetens martyrskap. Allra minst med en hänförelse, som ej ens i hans tviflande öron klingat falsk, och med ett uttryck af en så stor och behärskad sorg, att hans egen blifvit liten och betydelselös i bredd med den.

Nej, det är icke att bli klok på detta.

Och det allra märkvärdigaste är hans återkomna lifskraft, hans relativa lugn och tydliga förbättring efter sammanträf- fandet med fru d'Ottange. Det är oför- klarligt — alldeles oförklarligt! Hennes mäktiga inflytande på honom är ett fak- tum, hvad mer, om han måste erkänna det och böja sig under det? Det är ju hon, som gifvit honom lifvet igen — det står kanske därför i hennes makt att åter taga det af honom!

Vid denna följdriktiga, slående och klara tanke går det en plötslig rysning igenom honom, en rysning af isande köld, fast han sitter midt i solskenet och dric- ker hetsigt och glödande vin. Han före- kommer sig ett ögonblick alldeles främ- mande för sig själf, som en ny person

— 147 —

med nya passioner och nya själsförmögen- heter, dem han fruktar, emedan han aldrig förut lärt att räkna med dem. Han är icke längre sin egen, han har förlorat sin förmåga att själf bestämma öfver sig, han är hypnotiserad, bergtagen, förhäxad — han är förlorad åt fru dOttange! Han har icke ens vilja och stolthet nog att harmas åt den underordnade passiva rol- len af att vara den bergtagne, han er- känner endast att det så förhåller sig, låter sina armar sjunka slappt nedåt och blir sittande en lång stund med stirrande blick.

Men så kommer han ihåg slutet af deras samtal och fru d'Ottange's ord om döden, hvilka voro hans egna:

»Frukta aldrig döden! Gör honom till din vän!»

Där är räddningen, där, och endast där! Var han icke återigen i färd med att fly undan sin enda säkra och aldrig svikande vän? Sökte han icke återigen skydd för den mäktige och dystra evig- hetens herre, som lofvat honom sin vän- skap? Var han icke rädd att genom en

— 148 -

rask beslutsamhet förlora det lif, som den märkvärdiga fransyskan ånyo ingjutit i hans ådror — och var det icke därför han var så lamslagen och viljelös och utan handlingskraft?

Han störtade i sig resten af sitt vin i ett plötsligt anfall af harm. Han kän- ner att han nu står vid af görandet, och han har två alternativ att välja: ett slaf- viskt, osjälf stan digt lif under en kvinnas vilja eller en frimodig död för det, som han vet att är rätt och att är hans plikt.

H varför har han alls tvekat? Är icke döden hans gamle vän och ledsagare, och har han icke tusen gånger försonat sig med tanken att bli dennes? Har han icke förgäfves jagat undan dödens närhet under långa år — h varför skulle han nu med ens börja den hemska flykten ånyo, sedan han ändtligen kommit till ett stort och öfverlägset lugnt beslut? Den flykten skulle ju likafullt leda till hans slutliga gripande.

Nej, nu måste han vara man. Han är modig i grunden, men hans vilja är så svag. Hade hans lif hittills varit en

— 149 —

vild hetsjakt undan döden — nu skulle hans fljkt gälla lifvet, det lilla, usla, för- ödmjukande, fattiga lifvet, som ändå in- genting bättre kan skänka honom, än förmågan att se döden lugnt an. Och den förmågan hade han ju redan — för längesedan.

Alltså — undan! Nu genast.

Han ser på sitt ur om det är möjligt för honom att ännu göra sig i ordning till snälltåget, som på aftonen flyger ge- nom Lugano och vidare uppför alpklyf- torna och borrar sig genom S:t Gotthards- tunneln till Centraleuropa och norden. Uret säger honom att det är för sent.

»Alltså i morgon bitti! — Alltså i morgon bitti!» upprepar han för sig själf, som vore han rädd att hans beslut annars skall falla honom ur minnet.

Det fattade beslutet gör honom åter- igen lugn. Han tänker på sin hustru och sitt hem och han blygs för sin tvekan nyss. Att han ett ögonblick kunnat tveka i valet ! Att han alls kunnat sätta i fråga att gifva vika för lifvet! Insåg han då inte att han skulle förlorat allting där-

— 150 —

igenom? Han skulle främst brutit sitt så svårt tillkämpade stora paktum med döden, tj hade han stannat liär för att låta sig bedåras och smekas af lifslöftena, skulle de gjort hela hans utståndna kamj) med döden fruktlös. Han hade då begått ett fult förräderi mot sin plikt, mot sin hustru och de sina, och det medvetandet skulle aldrig gifvit honom tillfredsställel- sens och det rena hjärtats ro, som var det förnämsta villkoret för att lugnt kunna räcka döden sin hand.

Tj hans hustru . . . !

Det tränger sig en värld af varma och erkännsamma tankar på honom. Han vet förval att hon ej utan stor uppoffring kunnat sända honom de summor hans sjukvård kräfde. Han vet förval att hon för hans skull umburit allt, ända till det nödvändigaste, för att sätta honom i stånd att förlänga sin hälsokur. Och han vet att hon är föga van vid umbäranden, men att hon älskar honom med denna stora, enkla kärlek, som finner allting naturligt, när det gäller att offra sig.

— 151 —

Och så den andra. . . fru d'Ottange! Huru kunde han tänka sig att hon, som hyste samma stora tankar om döden som han själf, huru kunde han tänka sig att hon icke skulle upptäcka hans feghet, och det var ju fegheten hon föraktade allra mest! Huru kunde han tänka sig att Maria Magdalena, som sökte efter en Kristus, för att gråta ut sin sorg och för- tviflan vid hans fötter, huru kunde han tänka sigr att hon skulle bibehålla sin heliga rörelse, när hon såg i honom endast kärr ikatjr ens karrikatyr af den mil de och store dödsföraktaren? Och skulle icke just hans stoiska mod att lämna henne vara nyclveln till hennes kärlek, om han en gång eftertrådde den . . .?

Det har blifvit sent och solen är i nedgående, utan att Klerckens modiga tankar förlora något af sin kraft. Han sitter kvar i det rödglödande aftonsolske- net, hans vinflaska är tom, men hans själ har fått vingar och seglar segrande ge- nom klara rymder, dit vinets ande burit den. Han finns knappast till längre i soffan där han sitter, ty den bär endast

— 152 —

en liopsj unken, krokrjggig gestalt med ett fåradt och blekt ansikte, medan hela hans viljekraft och fantasi svingat upp till de fågelperspektiv, där de höra hemma och där de se världen i dess rätta ljus, ohindrade af de små omgifningarnas små- sinta gränser.

När klockan i pensionen ringer till dinern, far han upp och ser sig obehag- ligt öfverraskad omkring. Han har med stor tydlighet inbillat sig att han redan tagit det af görande steget, att han redan rest mot norden och plikten, och att Lu- gano och pension Bellevue äro långt bakom honom. Han har genomgått alla facer af sin beslutsamhet, han har sagt farväl till fru d'Ottange och uppburit hennes strålande tack för sitt mod, och han var just på väg att träda in öfver hemmets tröskel för att omfamna sin hustru och sina barn . . .

Nu ser han att allt det svåra ännu återstår att göra en andra gång, han sjunker nästan ihop för den upptäckten, men snart får hans öga glans igen — det är fantasien och viljekraften som åter-

— 153 —

vända från sin himmelsfärd. Men det tjecks som om de hämtat med sig något af fjällörnens spänstighet, ty han reser sig vigt som en ung gosse, stryker sig öfver pannan och går med säkra, energi-, ska steg öfver gårdsplanen till terrassen.

Där möter han pensionsföreståndarin- nan och ber henne om sin räkning ännu i kväll. Han är besluten att resa i mor- gon bitti, säger han.

Vid dinern ser han igen fru d'Ottange, som hälsar på honom med ett litet löje af hemligt förstånd, men han förblir stel och allvarlig utan att kunna förmå sig att besvara det. Hon ser förvånad och envist på honom en stund, men han und- viker hennes blickar med ett så tydligt uttryck af lidande, att hon hör upp med sin uppmärksamhet och börjar i stället ett forceradt glädtigt samtal med sina grannar.

Dinern förefaller Klercken ofantligt lång. Han brinner af otålighet att ge- nast få gå upp på sitt rum och ställa sina saker i ordning för af resan. 8å snart

— 154 —

han fått sig en bit af steken, gör han sin ursäkt, skjuter sin stol från bordet och lämnar bordssällskapet med en bug- ning, hvilken han riktar specielt till fru d'Ottange. Hon svarar på den med stora, undrande ögon och en frågande nickning, som betyder: hvad tänker ni nu göra för dårskaper igen, min stackars vän?

När Klercken kommit upp på sitt rum, tager han ifrigt ihop med sin kapp- säck och gör den i ordning på en half timme. Sedan ringer han på uppasser- skan och ger henne order om att bli väckt i god tid följande morgon för att hinna med morgon snälltåget norrut. När det är gjordt, faller han trött ihop i sin län- stol. Det är som om han uträttat ett arbete så kolossalt, att han aldrig i lifvet ännu gjort motstycket. Han kan icke låta bli att beundra sig för det, fast han godt vet att en annan skulle finna hela hans hjältedat mycket obetydlig, icke större än den, som första bästa skobor- stare på ett hotell kan utföra på hälften kortare tid. Men ingen annan kunde heller uppskatta den yttring af samlad

I

-_ 155 —

viljekraft, som representerades af h varje småsak, hvilken nu fanns på sin plats i hans nötta koffert, där den låg vidöppen och gapande midt i rummet.

Med händerna i kors om nacken lu- tar sig Klercken bakut i sin länstol och känner sig som segrare i sina stora, tysta strider, en dubbelt ädel segrare, emedan inga triumferande fanfarer förkunna hans triumf för den stojande hopen i gator och gränder. Men han kan i alla fall icke rätt njuta sin seger, han är för trött, för tillintetgjord af den. En sådan seger till, och det är ute med honom ! Pjrrhus ! Pjrrhus !

Det knackar bullersamt på hans dörr, och han far skrämd upp.

»Stig in!»

Ingen kommer. »Stig in!» ropar han högre. Ingen kommer.

»Hvem är det? Hvad vill man mig?» Intet svar.

Klercken blir ett ögonblick hemsk till mods, och det far genom hans öfver-

- 156 -

retade hjärna en otydlig fruktan för ande knackningar och spökerier.

»Hvarför stiger man inte in?» ro- par han.

»För att vi skola få er ut!» svarar fru d'Ottanofe's röst.

Alltså hon! — Pjrrhus! Pjrrhus!

Klercken reser sig med möda ur sin stol, går fram till dörren och öppnar den. Ute i den upplysta korridoren står fru d'Ottange, vackrare än någonsin, med ett själf medvetet drag af beslutsamhet och med ögonen strålande af lefnadslust och ungdom. Det slår Klercken att uttrycket i hennes ansikte är mycket forceradt och att hennes nerver arbeta att hålla det uppe.

»Jo, jag har hört,» säger hon onatur- ligt gladt, »att ni verkligen skall resa i morgon, men det är ändå för starkt att ni inte ens ämnar taga farväl af edra vänner och bekanta, tycker jag.»

»Förlåt! Det har varit min afsikt att komma ned och göra det, men jag är ännu inte riktigt färdig, och dessutom

— 157 —

träffar jag ju allihop i morgon vid fru- kostbordet, eller huru?»

»Det kan ni alls inte vara viss på. Och så är det ju förfärligt oartigt mot oss ...»

»Jag trodde ni inte skulle fästa er så mycket vid en liten oartighet, fru dOttange — dessutom är ju oartigheten mot er ännu inte begången, vet jag.»

»Nå ja, så kom ner nu genast och reparera försummelsen ! »

»Jag är omöjlig för sällskap i af- toD,» säger Klercken trött med en liten biton af retlighet, »och jag har ju egent- ligen ingen annan än er, som jag är skyl- dig uppmärksamhet.»

»Är det inte nog? Vi ha arran- gerat musik och sällskapsspel för att fira ert afsked. Kom genast, för det går inte an här i huset att jag knackar på er dörr och sedan blir kvar i diskussion med er så godt som inne i ert rum.»

»Nej, därför skulle ni gå — ! Jag tackar er för er vänlighet nu och tager farväl af er i morgon!»

- 158 -

»Ni är mycket illa uppfostrad och tycks just inte vara mån om att lämna det angenämaste intryck efter er!» brusar hon upp, slår sin schal omkring axlarna med en stolt spansk toreadorgest och är borta innan Klercken hinner svara.

Han drager dörren långsamt igen och blir stående med handen på dörrvredet, ur stånd att besluta sig för det ena eller det andra. En timmes yttermera samvaro med henne växer i hans upphetsade in- billning till en fara, som kan bringa alla hans beslut om intet. Nästa ögonblick inser han åter det öfverdrifna och löjliga i sina farhågor. När allt kommer om- kring har han förföljelsemani, och den tillämpar han naturligtvis — likt alla andra galna — just på dem, som vilja honom allra bäst. Han är en ohjälplig narr.

Om fem minuter träder han in i den vackra, upplysta salongen, där man gör musik, och han blir mottagen med skämt- samma ovationer. Musikanten slår an en fanfar, men han förefaller sig vara en mycket tungsint och tragisk narrkonung

— 159 —

på en maskerad, hvilken i papperskrona och bjällror öppnar kortegen för Colom- bine och Pierrot. Han gör icke heller något vidare af sin roll, bugar sig stelt, ler motvilligt och bjuder förgäfves till att uttrycka f agn ad öfver uppmärksam- heten.

Ändtligen förlorar man tron på möjligheten att få honom i bättre och uppsluppnare Ivnne, han är icke längre medelpunkten för uppmärksamheten, och fru dOttange lägger beslag på honom, letar upp en vrå, där de kunna vara ostörda, och befaller honom med blick och åtbörder att taga plats nära henne.

Så utspinner sig följande samtal mel- lan dem, medan musiken fortgår och hin- drar deras ord att höras af andra:

»Ni är den besynnerligaste människa jag sett,» säger fru d'Ottange och ser for- skande på Klercken.

»Ja, jag är ju nervpatient och har mina infall och mina tankar för mig.»

»Alldeles som jag — men ni måtte vara det i ändå högre grad, eller också har ni inte något förtroende till mig, då

— i6o —

ni inte ens vill begagna er af den lifliga sympati jag känt och känner för er.»

»Huru skall jag begagna den? Jag förstår inte ...»

»Det är väl det enklaste. Vi gå här sedan en vecka och spela hemlighetsfulla i stället för att tala ett ärligt ord, så vi visste hvar vi sätta våra fötter, när vi gifva oss i färd med hvarandra. Men ni föredrager att vara en gåta, och då är ingenting lättare för mig än att inslå samma sätt ...»

»Förlåt, fi'u d'Ottange — men ni gör mig orätt! Jag är en långt större gåta för mig själf, än ni det tror. Jag är en gåta för läkarne, för min hustru, för mig själf, för hela världen, och det är min olycka.»

»Er hustru ?x> säger fru d'Ottange långdraget förvånadt och med en besyn- nerlig, stel blick. »Ni är då gift?»

»Javisst, har jag inte sagt er det förut?»

»Nej, det har ni visst inte gjort — »

»Kan det vara möjligt? Det beror på att vi inte råkat beröra mina förhål-

— i6i —

landen i våra samtal. Jag har alls inte haft för af sikt att dölja det.»

»Jag vill naturligtvis tro er, men det förefaller mig i alla fall besynnerligt — »

»Hvarför det? Jag vet ju å min sida inte heller om ni är änka eller frånskild eller om ni kanske lefver i bästa förstånd med er man, och jag finner det inte alls besynnerligt.»

»Ja, ja — men i alla fall ...»

»I alla fall? Hvad menar ni?»

»I alla fall hade jag trott att ni var ogift — »

»Hvarför det?»

»Emedan ni föreföll mig så ensam och olycklig, och så har ni något af ung- karl i hela ert väsen ...»

»Nej, säger ni det? Det skulle min hustru just bli glad öfver att höra! Och likafullt har jag både hustru, som sagdt, och fyra barn ...»

»Jaså, också familj . . .?»

»Det är alldeles som om ni blef be- dragen af mina familjeförhållanden, fru

d'Ottange?»

11

— 162 • —

»Nej — bedragen . . . det kan jag iiu- inera aldrig bli, men jag förundrar mig ötVer mig själf, som inte tidigare gissat till rätta sammanhanget — — — »

»Rätta sammanhanget! Det är igen alldeles som om ni tjckt att jag gått om- kring och dolt det för er?»

»Nej . . . nej . . . inte just det . . . Men mitt uppförande måtte komma att fram- stå för er i en litet egendomlig dager, beroende på att jag ingenting visste om edra familjeförhållanden ...»

»Huru kan det falla er in?»

»Jag vet ju inte i h vilken grad ni är gift, och huru sträng er uppfattning är . . . ni nordbor ...»

»Bästa fru d'Ottange, får jag försäkra er,» af bryter henne Klercken varmt och fattar hennes hand med ifver, »jag är er djupt tacksam för er bevisade vänskap, och jag kan aldrig glömma den. Det är jag, som genom mitt besynnerliga upp- förande ...»

»8e så; tyst!» säger fru d'Ottange. »Vi skola spara alla förklaringar. Det finns saker, som man likafullt ej förklarar

- 163 —

Dort. Och till dem hör vår sympati -^^ vår fria sympati, om ni så vill ... Ni hai^ kanske äfven ntöfvat ett inflytande på mig, som inte är mycket mindre än mitt på er . . . Ni är mig ingen tack skyldig — ■ tvärtom ! »

Det blir en liten talande paus. Mu- siken har tvstnat, och Klercken håller ännu fru d'Ottange's fylliga hand i sin såsom af en tyst öfverenskommelse. Det förefaller honom som om den strålade ut åt honom en hemlig, lifgifvande, stärkande kraft eller värme, alldeles likt det han erfor första gången han såg henne. Det är omöjligt för honom att släppa handen och han blir sittande tyst, omfattande den med hela sin själ, ett rof för tusen fantastiska, skiftande, angenäma och djupsinniga reflexioner. Hon drager den ej undan, innan en af sällskapet när- mar sig. Då lutar hon sig hastigt tätt till Klercken och h viskar upprörd honom i örat:

»Det finns naturer, som ofrivilligt och ödesdigert dragas till hvarandra. Det na- turliga och öf ver naturliga gå hand i hand

— 164 —

i dylika fall. Och har jag haft undel:* görande kraft på er, såsom ni sagt, så glöm inte att den kraften verkar endast sä länge vår sympati varar! Glöm det inte! Det är en bepröfvad kvinna, som säger er det, och som varit med om un- derligare ting förut.»

Tio minuter därpå åtskildes man och gick till ro.

«^»

^P^P^P^P^P^Ps^^Pö^l^^P^P^s*^^

VIII.

wfter en helt och hållet sömnlös natt, trots kloraldoserna, som Klercken nu ansett sig hafva fulla skäl att taga, ser han rummet ljusna på morgonen, hör det första fågelkvittret, slår upp persiennerna och öppnar fönstret, så att en våg af ljus och frisk doft slår in i rummet, ända fram till bädden i den andra ändan, där han med händerna om sin heta panna grubblat och grubblat natten ut och grubblar fortsättningsvis öfver lifvets och kärlekens underliga gåta, utan att bli ett uns klokare på den.

I midnattsmörkret hade hans fantasi tagit en vild fart, han ställde upp stora, klara system för kärlekens och det mänsk-

— i66 —

liga lifvets teori, han lurade ut af lifvet dess innersta hemligheter och betogs för en stund af en stolt och stark visshet att han nu funnit sanningen, den enda, stora sanningen, som tusende grubblare sökt före honom, men som ingen funnit. Han var ensam, alldeles ensam om den, han hade öfverrumplat kärleken på bar gär- ning, medan den dref sitt mystiska' spel inom honom, och han jublade upp ett ögonblick öfver att besitta lifvets stora hemlighet. Den hade själfmant kommit och skänkt sig åt honom, emedan han lidit så djupt och slutligen segrat.

Han var alldeles nära att kunna sam- manfatta sin stora, epokgörande teori i några klara, sammanträngda satser, be- gripliga för en hvar, då plötsligen hans hjärna klickade, gick i baklås, emedan han ansträngt den för mycket, och den stora, eviga sanningen försvann som en rök, hvirflade upp i natten omkring ho- nom och förblef borta.

Han låg länge stilla, helt och hållet förkrossad af sin omätliga förlust, så för- kro3sq<d ^tt han icl^e ens kunde sörja öfver

— 1 67 —

den. Tills hans tankar ånyo klarnade och af fragmenten började föra upp en nj teori, hvilken dock blef mycket sämre än den första.

Så fortgick det i oaf bruten växling tills dagen grydde. Kloralen fick ingen makt öfver de tumlande, grubblande, ge- nomträngande och skarpa tankarna.

När den kyliga luftvågen kommer med morgonens dofter till hans sönder- bråkade feberbädd, har han likväl ett re- sultat af nattens grubbel:

»Fru d'Ottauge är en impulsiv, okri- tisk kvinna, som låtit förleda sig af det mystiska i kärleken att tro på dess öfver- naturliga inflytande. Det finns ingenting öfvernaturligt i hennes inflytande på ho- nom. Det är en gammal känd sak att kärleken kan gjuta nytt lif i en domnande kropp, och det är det, och endast det, som förklarar hela hennes oförklarliga inflytande på honom.

Den friska luftvågen lägger som en kall kompress på hans hjärna, tankarna förlora sin skärpa, sprättas upp i söm- marna, flyga hit och dit utan logik och

— i68 —

sammanhang", en välgörande trötthet smy- ger sig ändtligen öfver honom, och han förlorar medvetandet, men ännu i det sista hör han gladt fågelkvitter och kän- ner doft af barr och fuktig mull.

Det knackar på hans dörr om några timmar, det är uppasserskan, och nu skall han upp för att hinna till bantåget. Trots sin stora trötthet besitter han en vilja, som fungerar och är samlad. Han skän- ker endast en flyktig minut åt hågkom- sten af nattens grubbel, klär sig energiskt, packar in sina sista lösa tillhörigheter och är alldeles färdig till afresa på mindre än en balf timme.

Nere vid frukostbordet väntar honom fru d'Ottange och inveckladt i hans ku- vert ett bref från hans hustru, där hon i varma och hjärtliga ord önskar honom välkommen hem.

Klercken blir rörd vid genomläsandet af brefvet och har föga tid öfrig för fru d'Ottange. Dessutom äro flera pensions- gäster närvarande, och de skulle ej kunna säga hvarandra annat än de banalaste iiöfligheter. Men när Klercken är färdig

— i6cf —

med sitt te och reser sig för att taga af- sked, sträcker fru d'Ottange hastigt och beslutsamt ut sin fylliga, vackra hand och fattar i Klerckens bref tvärs öfver bor- det. Han ser litet förvånad på hennes tilltag, men hon söker lugnt fram en blyertspenna och skrifver några rader på baksidan af kuvertet. Därpå ger hon ho- nom bref vet igen.

Han ögnar igenom det hon skrifvit, blir glad och sänder henne en tacksam blick. Där står skr if ve t med en stor och säker, nästan manlig stil:

»Om ni kommer att känna lust att skrifva några rader till mig, så adressera dem hit till pensionen. De nå mig alltid härifrån.

Er mycket tillgifna vicomtesse GahrieUe cVOttange,y>

Klercken gör sin reverens för de när- varande pensionsgästerna och följes ut på trappan af fru d'Ottange. Hon ger honom sin hand med en lång blick; men han kysser den icke, utan trycker den endast allvarligt och vördnadsfullt. När

— 170 —

han åker ut genom pensionens port, står fru d'Ottange och vinkar åt honom med sin vackra hand, där solen söker upp en briljant och flammar i den, så att det på afstånd ser ut som om hon kastade hela knippen af bländande solstrålar efter ho- nom. De sista ord hon sade honom voro:

»Glöm inte att den lifgifvande sym- patien förlorar sin undergörande kraft, så snart den icke längre underhålles!»

»Pah!» tänker Klercken i ett anfall af den första, befriande känslan att vara undan hennes omedelbara inflytande, »det får vara så länge med alla öfverspänd- heter! Vi få väl se om de ha någonting att betyda!»

Men redan strax därpå reserverar han sig en smula fegt mot sin öppna hädisk- het; han har ju rakt inga skäl att håna henne i tankarna så snart de icke längre äro ansikte mot ansikte med hvarandra, och sist och slutligen är det både otack- samt och ignobelt. Ty hon är och för- blir den märkvärdigaste, mest tilldragande och farliga bekantskap han ännu i sitt lif gjort,

~ 171 —

När iltåget sätter sig i gång norrut och lämnar den fruktbärande, stora Lugano- dalen för att slingra sig upp i en enslig och öde kjusa mellan skoglösa fjäll, kän- ner Klercken med ens hela vidden af den tomhet, som skilsmässan från fru d'Ottange för med sig. På en vecka har hon kun- nat bli honom så godt som oumbärlig, det inser han först nu, och hade han stannat kvar en vecka till, ja, då skulle han visst aldrig kunnat slita sig lös. Han bjuder förgäfves till att låta sin stolta, tillfredsställda pliktkänsla väga upp sak- naden, han lyckas icke göra den förra lefvande nog, och han betages under långa timmar af ett tröstlöst medvetande att själfmant och enfaldigt ha låtit sin lycka glida sig ur händerna — det sista löfte om lycka, som lifvet erbjöd honom^ och det största!

Försjunken i detta sitt hopplösa med- vetande ser han Bellinzonas krenelerade torn glida förbi^ uppfattar på af stånd en skymt af Locarnos terrasser och Lago Maggiores blå, och känner sedan med en inre rysning Alperna stapla upp sig på

— 172 —

ömse sidor om honom såsom för att dölja honom och fråntaga honom sista utsikten till möjligheten att hans lycka ännu kunde söka upp honom och öfverraska honom på hans frivilliga, stoiska flykt undan den- samma.

Men lyckan hinner icke upp honom, bergen växa och växa, och slutligen rusar tränen in i S:t Gotthardstunnelns mörker. Då blir det först riktigt klart för honom, att lyckan, den berusande och öfver- svinnliga, aldrig mera skall nå honom. Han faller slö tillsammans, vaknar till hälften, när tåget stannar i Göschenen, men får icke kraft nog att släpa sig ur vaggonen till middagsbordet för att stärka sig såsom hans reskamrater. Han är förbi, förbi — förbi som hela lifvet är det för honom!

Med en känsla af svindel och äckel rullar han utför alpsluttningarna norrut, han gitter icke kasta en blick på de väl- diga naturscenerierna, det skär i hans öron ända in i själen hvarje gång tränen passerar en ny tunnel, och för hvarje tunnel gör han hälft mekaniskt den r^-

— 173 —

flexionen att återigen en ny kolossal berg- vägg rest sig mellan honom och lifvet.

Icke ens hans gamla vän döden in- finner sig för att trösta honom med sin stora frid. Han finner sin brnsande, van- sinniga hetsjakt undan lyckan och lifvet alldeles meningslös, han vinner ingenting därmed — ingenting!

Vierv^^aldstädtersjön öppnar sig till vänster med mörka berg, vackra moln och svartgrönt vatten, men han förblir likgiltig och tung och slö ända till dess tågombytet i Basel tvingar honom att resa sig upp. Med en dum förvåning finner han att hans ben bära honom och att han orkar flytta sin handkoffert, och så hamnar han vid ett dukadt bord i en restauration och förstår att kyparen vill att han skall beställa någonting. Sedan tuggar han och tuggar någon slags föda, dricker och dricker, men kan endast med möda svälja ner det han tagit i munnen. Han ser med ett slags öfverraskning att människorna gå honom förbi utan att fästa sig vid honom, men när en unifor-

— 174 -

tuefad polisman nalkas honom, rycker haii till och bereder sig att följa honom.

Det är honom ofattligt att han får sitta här i fred alldeles som en annan turist, han som redan är ett lik eller åt- minstone dödssjuk. Och är han inte döds- sjuk, så är han galen. En oberäknelig, samhällsvådlig person har ingen rätt att blanda sig i strömmen af de andra, sunda människorna, han måste bli upptäckt och fasttagen, det är oundvikligt.

Men polismannen går honom lugnt förbi helt nära, utan att göra en min af att vilja gripa honom.

Klercken kan icke annat än le ett obehagligt och hånande löje åt polisens inskränkthet, som icke genast ser på ho- nom huru det är fatt. Hvad han föraktar dessa ordningens handtlangare djupt, då de icke ens förmå läsa i hans väsen att han är långt farligare, långt mera obe- räknelig, långt djärfvare och beslutsam- mare än alla de oskyldiga stackars fick- tjufvar tillsammans, h vilka de snoka efter och för hvilka man varnas i stora plakat på väggarna!

'— 173 —

Öan blir icke gripen, tyvärr, och haii följer om en stund med strömmen in i en kupé, gör sig i ordning för natten, sträcker ut sig på tvären öf ver två soffor och har knappast legat där i tio minuter, innan tågets skakning alldeles oväntadt vaggat in honom i allehanda underliga, vana barndomsdrömmar. Han flyter bort i de drömmarna, upplöses i skyar och existerar ej mera.

Han kommer till sig igen inne i en väldig banhall, där ånghvisslor ljuda skärande, lokomotiv stöna, människor ropa, och där ekot blandar ihop alla ljud till den odefinierbara, hetsande rapsodi, som ångkulturen spelar dygnen igenom för sina slafvar vid de stora stråkvägarnas knutpunkter. Han frågar en konduktör hvar han är och får till svar att detta är Frankfurt am Main.

»Högst märkvärdigt,» reflekterar han, »jag har likafullt kommit på rätt tåg!»

Utan att alls filosofera öfver huru detta gått till, tager han reda på att tåget till Hamburg afgår först om två timmar och att han således har tid att

— 176 —

hämta sig och komma till sina sinnens fulla bruk igen. Till den ändan söker han upp stationens utmärkta badinrätt- ning, och när han om en timme lämnar badkaret och dricker sitt starka morgon- kaffe i ett elegant kafé, känner han sig helt pånjttfödd. Kulturen har ändå någon välsignelse med sig, medgifver han, och rusar sedan med ett annat bantåg vidare norrut i ett tillstånd af mätt likgiltighet. Han är nu trött och kallsinnig nog att kunna bjuda alla själsmarter spetsen, och han njuter af känslan att vara lika dast och lika totalt otillgänglig för alla finare själsrörelser som någonsin hans reskamrat — en fet ölpatron med tre isterhakor och små rödkantade svinögon, som skygga för dagern.

Det dröjer icke mycket länge innan han etablerat ett samtal om spannmåls- prisen och tullkrig med den ölstinne, och dagen drager sig fram under småförnuf- tiga men öf verlägsna anmärkningar, hvilka de sarkastiskt utbyta om regeringar, ränte- fot och spannmålstullar. Slutresultatet af alltihop blir att Europa skulle vara

— 177 —

lyckligt och regeringarna öfverflödiga, om människorna endast ville lyssna till den vishet de två kasta hälft skämtsamt till hvarandra från sofforna, där de dåsa och röka cigarrer.

I ett anfall af välvilja trycka de hvar- andras händer och dela därpå en flaska vin vid middagsstationen. Klercken är nästan stolt öfver att ha aflagt så lysande bevis på allmänmänskligt förnuft, den ölstinne smickrar honom med en anmärk- ning om att han måtte vara en skicklig affärsman, de bjuda hvarandra på cigarrer, nämna prisen på dem och öfverlämna sig åt ett hälsosamt och tillfredsställande öm- sesidigt gillande af h varandras personer och åsikter, till dess tåget är framme i Hamburg och de måste skiljas åt. Under resten af vägen till Köpenhamn har Klerc- ken ej stort reda på sig, kloralen får göra tjänst, och han hämtar sig icke rätt ur det ruset innan han finner sig inne på ett ångbåtskontor i Stockholm, köpande sig biljett till Helsingfors med båten, som går i natt klockan tolf.

12

- 178 -

Ombord på båten med den täcka kvinnliga betjäningen, med de kända fin- ska tonfallen och de bekanta tidningarna liggande framme i rökhjtten, vaknar Klerc- ken fullständigt. När ångaren lägger ut från Skeppsbron i den ljusa vårnatten, stannar han kvar på däck, byter några skämtsamt höfliga fraser med kaptenen och drager sig sedan till en undanskymd plats akterut, där han förblir sittande långt frampå morgonen utan att kunna slita sig lös från de stämningar, som den oändligt välkända, ljusa nordiska natten väcker hos honom.

Det är som om han återvände till sitt gamla barndomshem efter sin första, så godt som förspillda termin vid univer- sitetet. Det är på en gång Ijuft och bit- tert. Han blir sig själf igen ansikte mot ansikte med den tysta naturen, terminens halfårslånga rus med punsch och sång och entusiasm är förbi. Han har ingen- ting nyttigt uträttat, men han har vuxit sig säker i sin nya studentvärdighet och stadgat sin själfkänsla — han har blifvit man. Men på bekostnad af allt det l^ck-

179

ligaste, naivaste och ljusaste, som dittills fyllt hans lif, på bekostnad af sin barns- liga uppfattning af världen och sin rika tro på dess förträfflighet. Och han vet att de goda, hjärtliga människorna där hemma numera äro skilda från honom genom de erfarenheter han gjort, han kan aldrig mera sluta sig helt till dem och lefva deras lif, och det är som om själfva den ljusa, tysta och oskyldiga sommarnatten förebrådde honom att han så öfvermodigt slitit sig lös från allt, hvil- ket utgjort hans barndoms fröjd och hans ynglingaårs värme.

Men det varar icke länge innan hans tankar slå in på mindre luftiga banor och närma sig den tidpunkt tjugu år se- nare, där han nu befinner sig. Han vän- der återigen hem, men det är icke till några goda, hjärtliga och välvilliga män- niskor — undantaget hans hustru och hans barn — det är till lurande, sluga och illvilliga medtäflare om det dagliga brödet och om det sociala anseendet. Han återvänder till dem med brutna krafter, med själen fylld af andra och

— i8o —

hö^re intressen än deras, han återvänder från dödsriket med dess stora syn på tingen, endast för att nödgas störta sig hufvudstupa i uppsjön af småsinthet och därifrån rycka till sig så mycket af denna världens goda att det förslår mätta mun- narna på barn och hustru och hålla ho- nom själf fortsättningsvis vid lif.

Han ryser vid de tröstlösa vyer fram- tiden rullar upp för honom, han ser de kalla, undersökande blickarna, som hans förmän och kamrater kasta på honom för att utforska hans själstillstånd, ty de veta ju alla hvilken hemsk fiende det var, som dref honom utrikes att söka hälsan. Nej — det är outhärdligt! Det är omöjligt för honom att igen utsätta sig för allt det likgiltigt nyfikna intresse^ hvilket talar så hjärtlöst ur alla dessa blickar, dem de likgiltiga dock själf va tro sig göra så deltagande och diskreta, att det grän- sar till ömsinthet, förstås.

Det är omöjligt — omöjligt — omöj- ligt!

De kalla, frågande, likgiltiga och ny- fikna ögonen stirra mot honom från alla

I

— i8i —

håll, de ha så liten takt och så mycken hjärtlöshet, så litet sympati och godt för- stånd, men så mycken närgången, själf- tagen gammal bekantskapsrätt, att Klerc- ken blir utom sig och reser sig upp, där han sitter på det tomma akterdäcket, för att undfly dem och söka skydd.

Då först ser han att det är endast en spegellugn fjärd, som breder sig ut framför honom, långt borta simmar en ensam holme i skärrödt morgonljus — ångaren styr ut på Ålands haf rakt in i morgongryningen .

I ett nu slå hans mörka fantasier om. Det är nog med den enda skärröda strimman, den växer och vidgar sig, och den böljar in i hans själ. Det blir för- sonligt och förhoppningsfullt där, och i stället för de likgiltigt nyfikna, forskande, ögonen ser han ett par andra, där med- lidandets och den enkla, stora kärlekens tårar dallra som pärlor. De hälsa honom välkommen och de sluta sig i namnlös tillfredsställelse öfver uppfylld plikt och lönad väntan, då han på dem trycker sin hastiga, blyga kyss af omätlig tacksamhet

— l82 —

och bottenlös sorg. Bredvid dessa ögon stråla mot honom ett par andra nyfikna, barnsliga och stora, klara som hälsan och oskyldiga. Visionen af hans hustru och barn kommer honom att glömma allt det passerade, som fjärmat honom från dem. Det är en dröm, en ond dröm alltihop, som hans sjuklighet är skulden till! Han har likt Dante gått genom helvetets alla kval och himmelens fröjder under en lång och märkvärdig dröm, som räckt mer än ett hälft år. Att det varit en dröm ser han tydligt först nu, när hans gamla väl- kända verklighet slår emot honom med den nordiska natten och ger honom jäm- förelsepunkter. Allting är nu annorlunda, enklare, friskare, ljusare, bättre. Hans långa mareridts skräckbilder ha hållit på •så länge, att han tagit dem för verklighet, hvilket de gud ske lof aldrig varit.

Han drager ett långt och djupt ande- tag af lättnad och igenkänner i själfva luften han super in den egendomliga, väckande doften af hemlandet. Det finns ingen annanstans i världen en sjö, ingen annanstans en strand, från hvilken denna

^ 18; -

friska doft slår honom till mötes. Och lutad emot räcket dricker han hemluften i långa drag, sluter ögonen af välbefin- nande och känner sig lycklig.

Hans svåra, ensamma vinter är förbi för alltid, han har märkvärdigt nog öfver- lefvat den, och han har ju krafter till- räckligt att igen taga upp sitt arbete. Han kommer åter som en annan, frigjord person, för hvilken lifvet är förklaradt, han skall utstå allt, lida allt med glädje, han begär ingenting mer för sin egen del, han har stått sin kamp med döden och sin kamp med lifvet, han har gått som segrare ur båda och är nu mogen för syften, h vilka nå öfver småsinnets.

Solen rinner blank upp långt borta i nordost öfver en mörk strimma land. Det är Åland, som höjer sig ur vågen, och där bakom rodnar Finland, badande i morgonljus.

«-^»

IX.

53et är några dagar efter Klerckens hem- komst. Hans ganska anspråkslösa hem i ett trähus vid Elisabetsgatan har slutit sig om honom såsom vingskalen kring en skalbagge, hvilken fallit ner uttröttad efter sin långa flykt.

Egentligen var ingenting där för- ändradt; möbelöfverdraget i den lilla salen var kanske litet mer flottigt och nött, mattorna mer slitna, paradgardinerna mer blekta, men det kunde också bero på det första öfverväldigande intrycket af torftig- het han mottagit, när han öfverski-ed hemmets tröskel. Det var först i mat- salen förändringen blef märkbar, innan- för skänkdörrarna, där hans hustrus ärfda

- i85 -

bordsilfver fordom tronat bakom glas- rutorna, blankt och pntsadt och fulltaligt, fjra dussin af alla slag utom ett par ståtliga silfverskålar och ett fruktställ, som kunde hört till en fursteservis.

Nu gapade den ljusa träväggen i bak- grunden fram, naken och hungrig, ett hälft dussin skedar dinglade i sina ställ — det såg ut som om skåpet förlorat större delen af sina framtänder. Och de gapande luckorna kommo Klercken att genast kasta en snabb och forskande blick på sin hustrus händer — 30, briljantrin- garna voro också borta, endast förlofnings- och vigselringarna lindade sitt tjugutre karaters guld kring hennes ringfinger. Nå, det kunde ju hända att hon lämnat de andra på sitt toalettbord . . . !

Men när han kom in i sof kammaren, såg toalettbordet under den stora spegeln besynnerligt sköfladt ut, också det. Han saknade speciellt en pärlemorask med stora rubin er och ett par vackra nålfat af bergkristall. Icke heller kunde han upptäcka briljantringarna där. Då gick det upp ett ljus för honom, han betrak-

- lU —

tade stum sin hustru, där hon stod hälft nedslagen och hälft glad, och när tårarna trängde sig fram i hennes ögon, slöt han henne häftigt och varmt till sig och kysste henne på mun och panna.

I det hela taget hade deras första återseende icke burit den nästan hög- stämda och djupt rörda prägel han drömt om. Hon hade stått med de två äldsta barnen på ångbåtskajen och viftat med näsduken till honom, sedan hon känt igen honom redan på afstånd. Då hade det kommit en besynnerlig beklämning öfver Klercken, han kände sig bedragen utan att själf veta hvarför, och alla de stora och varma källor han väntade att skulle rinna öfver inom honom^ hade icke en oförfalskad, klar och omedelbar droppe att framvisa. Han stod där torr och nä- stan likgiltig, förgäfves bemödande sig om att erfara den rörelse, som tidigare förefallit honom så naturlig och själffallen.

Det återverkade obehagligt förlamande på honom, han föreföll sig otacksam, obarmhärtig i sin otillgänglighet, och han fruktade det ögonblick då hans väntande

- i87 -

hustru skulle läsa hans hela förtorkade själstillstånd i hans ögon. Det ögon- blicket kom allt närmare, ju smalare vat- tenstrimman blef mellan ångaren och kajen, och för att förbereda henne på det tog han sig lidande öfver pannan och skakade på hufvudet, antydande därmed att han icke befann sig väl. Hon skakade också sorgset på hufvudet, och så för- blefvo de stående, stirrande nästan stelt på hvarandra tills landgången lades ut.

Deras första kyss hade föga af den omätliga tacksamhet och ömhet, som han velat lägga i den, och deras blickar snud- dade nästan skyggt vid hvarandra. Det var då lättare för honom att hälsa på barnen och möta deras troskyldiga ögon, hvilka förvånade sig öfver att detta nu var pappa, som de hälft förgätit under hans långa frånvaro, men som de dag- ligen hört talas om och dagligen väntat.

Så gingo de alla fyra hem till fots, sedan Klerckens bagage ensamt fyllt en droska, så att där knappast funnits rum för barnen att åka. Dessutom ville han

— I

ha barnen med sig på hemvägen, det var som om han ofrivilligt önskat undvika en tumanspromenad med sin hustru.

När han såg på henne, mötte hon med ett litet heroiskt och tappert leende hans blick, men det leendet behagade ho- nom icke riktigt. Det låg för mycket modigt martyrskap där, för att han skulle funnit sig angenämt berörd. Martyr, det var han själf — ingen annan hade rätt att vara martyr för hans skull — icke ens hans hustru!

Efter tjugu minuters gående längs kända grå gator med hus som föreföUo Klercken mindre och obetydligare än förut, kommo de fram till trähuset i hör- net af Manégegatan, där de bodde, utan att de växlat ett allvarsamt ord om det som egentligen låg både honom och hu- strun på hjärtat. De undveko båda in- stinktmässigt att leda samtalet in på det allvarliga området, alldeles som om de ännu känt sig alltför främmande och osäkra med hvarandra för att våga beröra det. Sina undersökande och tvekande^ korta och af brutna satser uttalade de

— i89 —

med all önsklig säkerhet för att vilseleda hvarandra, men bakom dem låg äDgslan och ovissheten på lur.

Klercken kunde icke behärska sin starka förnimmelse af att hans hustru slitit mycket ondt för hans skull — onö- digtvis, tyckte han irriterad. Hans hustru återigen visste alls icke hvar hon hade honom, om han var frisk till sinnes eller fortfarande sjuk, och bemödade sig därför om att sluta sig till hans verkliga själs- tillstånd, sedan hon på en fråga om huru det riktigt var med hans hälsa fått ett kort, af spisande svar:

»Kära du, det är ingenting nytt med den. Den hänger ihop, så länge jag själf hänger ihop!»

Så hade de gått in, och Klercken fick sina första tunga intryck af den bör- jande misär, som redan skridit öfver hem- mets fridlysta tröskel.

Nu är det redan på den tredje dagen efter hans hemkomst, och ännu är ma- karnas inbördes goda förtroende icke till fullo retableradt. De ha haft stunder af ömsesidigt godt förstånd och de ha tårats

— 190 —

i h varan dras armar öfver fattigdomen ocb olyckan, som sprängt dörrarna till deras hem, men det har också blifvit därvid, och han har inga förhoppningsfulla ord haft om att han snart skulle lösa in de under villkor försålda och pantsatta dyr- barheterna. Han har besökt banken, ut- stått de forskande och nyfikna blickarna från förmän och kamrater så lätt, att han själf förvånades där öfver, och han skall om några dagar igen intaga sin plats vid den höga bankpulpeten nära kassan.

Det har varit tre märkvärdiga, tunga, dystra och nedslående dagar för Klercken. Han är som förstelnad i sitt inre, hans hjärta slår och pulsarna arbeta, men hela hans känslolif och fantasi äro döda. Hvar- dagligheten och torftigheten i hans nyss så efterlängtade hem ha likasom hämmat blodet i sitt fria lopp, och det tillför icke längre hans hjärna nya, lifgifvande impulser. Hans viljekraft hvilar ut sig efter ansträngningarna, förklarar han sitt tillstånd för sig, och det är naturligt att hans öfverspända fantasilif under de se- naste månaderna måste följas af en för'

— 191 —

lamande reaktion. Det är denna, som nu är öfver honom, men om någon tid skall det bli bättre.

Han är uppbragt öfver sin likgiltig- het att icke ens kunna varmt och full af öm tillgifvenhet tacka sin hustru för upp- offringarna hon gjort för honom. Men hans vrede är lam som alla hans öfriga känslor, och han talar förnuftigt och kallt och affärsmässigt om de nya skulderna de varit tvungna att göra och beklagar kallsinnigt som inför en främmande per- son att hans kredit och anseende icke räckt till att skydda hemmet för sköfliu- gen. Han förvånar sig nästan belefvadt som i ett stort sällskap öfver att hans hustru verkligen förmått sig att köpslå med sina ärfda dyrbarheter och mottager lika elegant deltagande hennes blödande, skamsna förtroende att det ingenting annat återstod henne att göra, när hyres- värden hotade med lagsökning och alla hennes andra källor voro utsinade.

Men under dessa dagar har han lika- fullt gått med en lefvande^ tärande och brännande längtan, som han bjudit till

— 192 —

att förneka, emedan den är så hjärtlös och ful och vansinnig — en obetvinglig längtan tillbaka till lifvet, till södern, till Lngano och till fru d'Ottange!

Jämte sin likgiltiga, trötta och känslo- lösa person besväras han af en annan, som är högmodig, fåfäng, pockande på sina utståndna lidanden, stolt öfver dem och fordrande erkännande för sin själf- öfvervinnelse, när han lämnade alla lif vets lockelser för att fylla en hvardaglig, tung plikt som familjeförsörjare.

Han har flera gånger under dessa dagar tagit pennan i handen för att en- ligt öfverenskommelse skrifva till fru dOttange och säga henne allt det hon varit och är för honom, men hvarje gång hindrats af sin hustru, som alltid i det af görande ögonblicket funnit på några ord eller något ärende till honom. Men den lusten blir ju mer den hindras mer despotisk inom honom; han vill icke veta af att den möjligen kan innebära en obehaglig trolöshet mot hans bleka, tillgifna och uppoffrande hustru från hennes sida sedt, han förklarar den

— 193 —

omständligt som en skjldigbetsgärd, en gärd af liötiighet, af aktning, af tacksam- het. Och han lyckas utan omåttlig an- strängning förmå sig inse att denna korre- spondens är ett nödvändigt surrogat, ett fullkomligt tillåtligt medel att fortsätta en vänskap, hvilken utöfvat ett så stort och ödesdigert inflytande pä honom.

Och så sätter han sig ner och skrifver på sin icke alldeles felfria och formfull- ändade franska ett långt bref till fru d'Ottange, genomglödgadt af en så liflig tacksamhet och saknad och buret af en så eldig fantasi, att han själf ett ögon- blick hesiterar om det skall gå an att af sända det. Men när han läst igenom det två gånger och icke funnit det ut- trycka annat än hvad han känt och när han tillfogat en ursäkt öfver sin bristande språkkunskap, fuktar han kuvertet och trycker det igen om sina oskyldiga rader. Samma kväll lägger han det i postlådan och säger öppet till sin hustru att det är till en fransyska, som han blifvit god vän med under sin senaste en vecka långa

13

— 194 —

vistelse i Lug-ano. Hon ser på honom med en god och skämtsam blick, som lugnar honom fullkomligt. Det har visst varit bra barnsligt af honom att alls göra sig några samvetsförebråelser för en sådan bagatells skull! — — —

Lifvet har igen börjat sin jämna, lugna gång för Klercken och hans familj. Sedan en månad sköter han sin syssla i banken jämt och lugnt som en duglig kugg i mekanismen. Haus vänner och kamrater ha med glädje konstaterat att hans långa utrikes vistelse bekommit ho- nom öfver förväntan väl, och hans för- män se gratulerande på hans hustru, när de möta henne på gatan. Allting är all- deles som sig bör i allas ögon — utom hustruns.

Hon har med stum förfäran länge- sedan bemärkt att hennes man, som till utseendet frisk återvändt från utlandet, är en alldeles annan än den, som för snart ett år sedan reste dit för att söka sin hälsa. Hon måste medgifva att han vunnit hälsan igen, ja, att den är star- kare och tål vid större ansträngningar än

— 19) —

någonsin förut, men samtidigt är det som om han kvarlämnat en del af sig själf i utbyte för den. Hon känner icke längre igen sin man, han är lugnare och jämnare till lynnet, men så främmande, så från- varande, så sluten och hemlighetsfull, att hon ofta ryser af ett slags skräck vid tanken på att nödgas dela läger med denne obekante främling, hvilken hon kan tro att är i stånd till nästan hvad som helst.

Deras lif har längesedan löpt in i de gamla gängorna och passar in där utan att knarra. Klercken går hvarje morgon klockan tio till banken, stannar där till klockan half tre och gör dessutom två tim- mars tjänst om eftermiddagarna. Bordsilf- ret har redan begynt återvända till skåpet i matsalen, framtänderna äro ånyo insatta där, endast fruktuppsatsens plats står tom ännU; men de ligga som bäst i under- handlingar om att inlösa äfven denna. Vännerna äro hjälpsamma mot dem, för- männen bevågna, och ingenting tycks felas i deras lycka, när Klercken en vac- ker dag utan särskild ansökan får en

— 196 —

liten löneförhöjning för femton års oför- vitlig tjänst.

Men likafullt — likafullt!

Om kvällarna sitter Klercken vid sitt arbetsbord; sysselsatt med bankens korre- spondens, som han säger, ofta inemot midnatt. Han tycks ha fått bankens fran- ska korrespondens på sin del efter sin utrikesvistelse, ty hans hustru ger akt på att den gamla franska ordboken städse är framme och bär spår af flitigt begag- nande.

Hon gör honom inga diskreta frågor, .men säger honom med hela sitt sorgsna väsen huru mycket hon sörjer öfver att deras öppna förtrolighet från fordom är förbi. Han tycks icke förstå det eller gifva akt på det — i alla fall rör det honom alls icke. Arbetet absorberar ho- nom helt, och när det är förbi, sjunker han trött ihop och behöfver hvila.

Det är väl så världens gång, tänker hustrun resigneradt. Hon har sett många äktenskap, där det innerliga förhållandet mellan makarna tagit slut långt tidigare än hvad det gjort för dem; hon betänker

— 197 —

sin mans sjuklighet, hon betänker det naturliga i att en ansträngd, af arbete öfverhopad medborgare icke kan i evighet bibehålla sin kärleks första innerlighet, och hon slutar med att vara tacksam mot försynen, som låtit henne så länge vara i full besittning af sin mans kärlek. Och så börjar hon föra sitt behof att gifva ömhet öfver på barnen, och där får hon den igen i fullt mått.

Sålunda skulle väl allt gått förträff- ligt och deras lugna lif utvecklat sig för- nuftsenligt mot en trygg ålderdom, om hon icke en kväll^ ungefär tre månader efter mannens hemkomst, företagit sig att göra en grundlig städning på och i hans skr if bord. Han var själf ute i sällskap.

Vid ordnandet af skrif bordslådorna stöter hon nämligen på en liten, ele- gant portfölj, som är låst och som sväl- ler af papper. Hon har aldrig sett den förut, förundrar sig öfver hvad det kan hnnas däruti, ty så mycket ser hon på det yttre, att den icke tillhör banken. Hon tager den i handen, betraktar den noga och märker att det tränger en ganska

— 19^ —

stark parfymdoft ur den. Nästa ögon- blick fäller hon portföljen i bordet och o-ör en ofrivillig slutsats, som både liar- inar och oroar henne.

Denna samma egendomliga parfym har hon känt flera gånger förut. Hvar? Jo, strömma från sin mans kläder och händer. Och hon har låtit nöja sig med förklaringen att den kommit ifrån tvålen, de använda på banken. Men hon vet att det är en mycket rar parfym och att de visst inte bruka dylik tvål på banken. Nu är det klart att den härleder sig här- ifrån. Alltså har hennes man ljugit for henne' Hvarför har han ljugit? Saken är sjuk — det är den enda förklaringen! Ögonblickligen gör hon en djärf giss- ning, som råkar sanningen på pricken: Det"' är hans korrespondens med fransy- skan, som han skref till en af de första kvällarna han var hemma! Hvarför har han ingenting sagt om sin korrespondens .'^ För att den går utom det tillåtna, for att det är en kärlekskorrespondens, för att han bedragit henne, medan hon i sin kortsynthet gjorde allt för att sätta honom

— 199 —

i stånd därtill! Det är klart. Han skulle aldrig annars dolt det. för henne.

Hon för ännu en gång portföljen till sin näsa, super parfymdoften in i minnet och lägger den sedan ner i lådan, där hon funnit den.

Efter det fjndet är det förbi med hennes själs ro. Hon vet icke om hon är nyfiken eller svartsjuk eller båda de- larna; hon vill bara konstatera att hennes man ljugit för henne, att han döljer nå- gonting för henne och att han dolt det länge. Det är alldeles nog för att rubba hennes jämvikt, h vilken hon så resigneradt ålagt sig, och för att väcka tusen miss- tankar till lifs.

Och nu börjar hon gå tillväga med något af husspionens förslagenhet, eme- dan hon är sårad i djupet af sin värdig- het, emedan detta hem är hennes och hennes barns, och emedan hennes man har hemlighetsmakeri för sig i detta fridlysta hem. Hon står svåra själsstrider med sin lust att mannen ovetande taga reda på portföljens innehåll, hon vaknar om nät- terna för att observera honom, hon ger

200

akt på allt han företager siof. Det blir outhärdligt, och hon är nästan besluten att bryta sig in i portföljen — det är hennes rätt att icke tillåta hemligheter i sitt hus. Hon får dock bukt på sig, tager sitt förnuft till fånga och beslutar att handla med större värdighet och att bibe- hålla den öfverlägsenhet, hon från början innehar.

När en half veckas tigande och tj.st observation icke fört till något resultat, — undantaget det att hon en dag känt den hatade parfymen ånyo slå emot sig från mannens kläder och stanna kvar på sina händer, sedan han tryckt dem till hälsning, — besluter hon sig för attack. Hon skulle åtminstone gå öppet och är- ligt tillväga. Hon har inga skäl att gå smygvägar. Så säger hon en eftermiddag, då han kommit hem från banken, lusrnt och eftertänksamt som sig" bör:

»Jag har städat ditt skrifbord i dag och funnit på en liten portfölj i en af lådorna. Hvad har du i den? Det luktar så märkvärdigt af den.»

201

»Det är bara min korrespondens med fransyskan, jag redan en gång talade om,» svarar Klercken utan ett spår af förlägenhet.

» Ha ni korresponderat så länge utan att jag fått veta någonting om det?»

»Jag sade ju dig några ord om det, när jag skref det första brefvet till henne, » svarar mannen alldeles för likgiltigt för att vara naturligt.

»Och sedan dess har du skrifvit bref till henne mest alla kvällar, ofta långt in på nätterna?»

»Ja — jag förkofrar mig bra i fran- skan. »

»Och hvad skrifver du om — det får jag väl fråga?»

Hennes röst låter hetsig och upprörd, och Klercken ser på henne med ett slags gjord förvåning.

»Det är märkvärdiga ting, min vän — fantasier, öfvernaturligheter . . . allt möjligt . . .!»

»Och det skall vara nog för mig att veta?» Hon darrar af återhållen harm

202

öfver sill maiis låDgt gångna förställnings- konst.

>Hm — ! D

u

>Får

jag se

förstår brefven?

det inte ändå.

>Jag har inte lof att

dig dem.

»jae' nar inte lor att visa

»Du har inte lof att visa din egen hustru de bref du får af ett främmande fruntimmer? Hvad vill det säga, Gustaf?»

»Hon är mig inte främmande,» sva- rar Klercken naivt, »det är tvärtom, som om vi vore mycket gamla bekanta, det är det märkvärdiga i saken.»

»Och det säger du mig så ogeneradt!» Hon får tårar i ögonen af harmblandad sorg.

»Hvarför skulle jag inte säga dig det?»

»Men är du då från dina sinnen, Gustaf? Förstår du inte, att det är mig en svår förolämpning, då du för hemlig korrespondens med ett främmande frun- timmer och döljer det för mig midt i mitt eget och mina barns hem?»

Klercken ler ett litet frånvarande, besynnerligt löje, som är beklagande och

203 —

sorgset och hjälplöst på en gång. Så gentager han :

»Du förstår det ändå inte!» »Men som din hustru fordrar jag att få läsa brefven,» utbryter hon och flam- mar upp.

»Jag kan inte visa dig dem,» svarar han saktligt.

»Det är således hemligheter? Kär- leksbref, helt enkelt?»

»Nej! Vi äro bara goda vänner — det är alltsammans!»

»Hvarför kan du då inte visa mig brefven?»

»För att jag inte har lof till det af lienne, och för att de röra hennes per- son. Jag måste hålla hennes förtroenden heliga. »

»Heligare än din hustrus rättigheter?»

»Nej, lika heliga bara.»

Det blir en hotande paus. Klercken är alldeles lugn, men hans hustru är djupt upprörd och går häftigt, nervöst och otå- ligt af och an framför honom. Slutligen utbrister hon ånyo:

204 — '

»Hvarför har du dolt det för mig? Och hvarför har du ljugit?»

»Jag har dolt det för att spara dig ledsamheter. Men jag vet inte att jag ljugit för dig.»

^Jo, det har du gjort. Du har sagt att parfymdoften kom af tvålen, ni be- gagnade på banken.»

»Har jag sagt det?» frågar Klercken slagen.

»Javisst — och när du en gång lju- ger i en sak, har jag rätt att tro att du ljuger alltihop.»

»Men jag gör det inte ... jag för- säkrar dig . . .!»

»Bränn upp brefven, så tror jag dig! Skrif ett sista bref till fransyskan, hvilket jag får läsa, och afbryt all vidare korre- spondens med henne! Jag fordrar det.»

Klercken sitter stum, böjd till jorden under sin hustrus anspråk, dem han söker linna berättigade, men likafullt kan han ej fylla dem. Korrespondensen med fru d'Ottange har blifvit ett lifsvillkor för honom. Den har börjat vördnadsfull och

— 205 —

tacksam, men plötsligt utvecklat sig på ett sätt, som han alls icke velat ana. Efter de första brefven af varm till- gifvenhet med dold glöd mellan raderna, har elden i ett nu brutit lös i full låga. De äro båda två skuld till det, fru d'Ottange icke minst. Hon är fran- syska, fantasirik, intrigant, behagsjuk, bi- zarr, hon vill bibehålla sitt inflytande